Den amerikanska debatten har smittat av sig på den svenska och det har igen uppstått som närmast en tävling av partiledarna att stå bakom något. Denna gång abortfrågan. För att skydda en abortreglering som alla partierna står bakom krävs nu grundlagsändring.

Grundlagen är tänkt att vara trög och svår att ändra. Poängen är just trögheten, att kunna stå emot tillfälliga diskussioner, nycker och opinionssvängningar.

Att USA ändrat sin konstitutionella syn på abort är just en sådan nyck. Det har noll och intet med svensk abortlag att göra och svensk abort är inte mer hotad nu än före midsommar. Snarare tvärtom, eftersom det väller fram stöd från partierna. Redan före midsommar stod alla bakom lagstiftningen och nu står alla jättemycket bakom den.

Bland folket är stödet liknande. Just det enorma folkliga stödet är grunden för att det av och till skapas misstänkliggöranden av andra partier. Reaktionen är ofta stark mot det parti som pekas som lite darrande i frågan. Ofta räcker det med att en medlem i Hällekis eller Kävlinge tvekar, så måste partiledaren ut och säga ifrån.

När nu de första ropen på att skriva in aborterna i grundlagen kommit ser vi samma reaktion. Partiledarna är snabbt ute och vill ändra grundlagen. Inte för att någon kan peka ut något som helst hot mot aborterna, utan för rädslan att pekas ut som tvekande i sitt stöd. Visst måste det väl finnas något märkligt i ett parti som inte vill grundlagsskydda? Det måste väl ändå vara indicier på att de vill avskaffa abortlagstiftningen? Ungefär så går tankarna.

Busch gick lite emot och tänkte sig att det kunde räcka med ett kontrakt mellan partierna, men det avslogs snabbt av andra partier. Det är ju inte bindande mer än som löfte.

Kristersson borde som statsministerkandidat vara lite mer återhållsam. Men icke. Han borde också förstå att aborterna inte är hotade men framför allt förstå att grundlagen inte bör ändras för att undvika ett par dagars skriverier.

Skriver man in abortskyddet i grundlagen så kommer det inte att stanna där. Det kommer att krävas skydd för public service. För fackliga rättigheter. Det kommer att sluta med att socialdemokraterna lurar brallorna av Kristersson och får in flera av sina hjärtefrågor i grundlagen. Liksom att åsikter inte längre möts med debatt, utan med lag.

Vad är ens tanken att man ska skriva in? Skrivs ett antal veckor in blir det en absurd detaljreglering som inte hör hemma i en grundlag. Skriver man bara in att man ska få göra abort kan den gränsen sänkas till sex veckor eller så. Aborten finns men är väldigt osäker. Så vad tänkte man uppnå - utöver positionering?

Det knäppaste är att det finns ett hot mot svensk abortlag som flera av partierna regelbundet stöttar – och det är EU. Europaparlamentet har ofta voteringar kring abort och få partier avstår eller röstar emot för att markera att det inte är en EU-fråga.

EU saknar i dag makt över aborter. Många länder och politiker vill ge EU kompetens i abortfrågan. Vissa för att de tror sig kunna tvinga de restriktiva länderna till friare aborter, andra av helt motsatt orsak. Bägge sidor tror sig kunna vinna över den andra.

De flesta EU-länderna har avsevärt kortare tid för abort än Sverige. Vi är i den långa utkanten tillsammans med Holland och ett par andra. De stora katolska länderna ligger ofta runt tolv veckor. Att Sverige skulle vinna den kampen är rätt osannolikt, för att uttrycka sig optimistiskt.

Svensk grundlag är dessutom underordnad EU-rätt. Ges EU kompetens i abortfrågor så kan de snabbt ändra svensk aborträtt oavsett om den är skyddad i grundlag eller bara i vanlig rätt.

Ingenting har hänt i svensk debatt om aborter. Alla partier är ense. Men som alltid lyckas Socialdemokraterna svartmåla och misstänkliggöra oppositionen. Och de spelar med. I stället för att våga stå emot och fräsa ifrån så viker man ner sig och är beredda att ändra grundlagen för att slippa en debatt. Vill man styra landet så måste man faktiskt våga säga ifrån och ta en debatt. Särskilt om det är en debatt där ingen är emot utan den bara rör smutskastning.