Att Nobelkommittén även i år väljer att exkludera Jimmie Åkesson spär på en politisering kring priset och bidrar till en polarisering. Priset borde vara allas pris i stället för en debatt där det finns en för och emot. Redan nu sprider sig debatten om vilka som bör och inte bör få komma och vem som egentligen är värst.
Nobelfesten och Åkesson är en komplex fråga. Den börjar alltmer dela folk i två grupper och därmed politisera nobelpriset. Det är en privat tillställning som väljer sina egna gäster, men statschefen är närvarande och den sker i offentliga lokaler. Dessutom är Nobelpriset en av de centrala symbolerna för Sverige inom och utom landet.
Praktiskt sett är Nobelstiftelsen privat, den är mer än självfinansierad och den får välja sina egna gäster. Ingen kan kräva att få komma och hur många röster ett parti fått är inte viktigt för själva stiftelsen. De gör, precis som alla privata organisationer, som de vill.
Men frågan är långt mer komplex än så. Sociala medier visar, som så ofta, var det skaver hos folk. En person skrev att beslutet visar på stödet för humanism. Irans, Nordkoreas och Saudiarabiens ambassadörer ska inte tvingas sitta med Åkesson.
Det sätter fingret på ett av problemen i det här. Är verkligen Åkesson värst i rummet? Ens av svenskarna i rummet? Det går att problematisera där. Vänsterpartiet har sina kopplingar till Sovjet med deras massmord.
Ytterligare ett problem är litteraturpristagaren som anklagats för antisemitism. Ska judar som närvarar behöva vara i hennes sällskap?
Ambassadörer bjuds ofta in, trots att de representerar förtryckande regimer. Eller migrationspolitik som påminner om, eller är hårdare än, den svenska. Ardalan Shekarabi twittrade kritik mot att Iran bjuds in under de pågående morden och förföljelserna på kvinnor, demokrater och minoriteter.
Där finns också en märklighet. När Sverigedemokraterna gick från att vara mytiska, ett blankt papper som alla kunde projicera sin vision på, till att faktiskt utforma politik, blev det en politik som till och med Magdalena Andersson kunde instämma i stort med. I de stora områdena – kriminalpolitik, migration, integration har Socialdemokraterna i stort accepterat Tidöavtalet. Deras konfliktyta är ekonomi och välfärd. Snabbt efter valet backade delar av fackrörelsen och öppnar för kontakt. Pratet om hot mot demokrati är numera begränsat till Henrik Arnstad och Annika Strandhäll.
Kanske är det därför Nobelkommittén väljer att i stället antyda att det handlar om synen på vetenskap som förhindrar Åkesson att närvara. Av många uppfattat som ett slags bestraffning för Julia Kronlid och Elsa Widding. Är det så är tanken på många sätt oklar – borde Åkesson ha tystat dem? Är det generellt så att de med en religiös syn på jordens skapelse är olämpliga?
Men den stora frågan är egentligen inte Åkesson och om han får gå på fest, utan en helt annan fråga. Nobelpriset har alltid varit en symbol för hela Sverige. Precis som kungahuset är det inte en symbol som någon grupp, parti eller andra kan göra anspråk på. Det är enande.
Att stänga ute ett parti, vilket inte skett tidigare, tar bort den enande funktionen och delar in folk i de som är för och emot. Där Nobelpriset tidigare bara var finns i dag en debatt om deras agenda. Det finns till och med en diskussion om Lars Heikenstens första beslut att utestänga hade en partipolitisk dimension. Så ska det givetvis inte vara.
Nobelpriset ska vara en enande symbol. Att vara precis som många uppfattar, en svensk symbol för alla. För att travestera Per-Albin: en symbol utan styvbarn. Annars kommer effekten av den att bli något annat. Det kommer att skapas mer debatt om vilka som ska få komma. Är Nyans välkomna om de kommer in i riksdagen?
Det enkla sättet att lösa frågan är att låta Nobelpriset vara opolitiskt. Det är rimligtvis inte en uppgift för kommittén att avgöra vem som är anständig eller inte. Varje sådan diskussion kommer att leda till nyanseringar och nya komplikationer.
Skiftet i ledning borde ha varit ett bra tillfälle att byta policy och göra det mer diskret. Nu kommer frågan att växa år för år och förr eller senare kommer Nobelkommitén att backa. Gissningsvis kommer Sverigedemokraterna att tacka nej ett eller ett par år med hänvisning till ett studiebesök hos en näverkonstnär som inte kan flyttas. Men förlåtelsen kommer även från det hållet.
Låt Nobelpriset återgå till att vara opolitiskt och låt i stället andra delar av samhället sköta diskussionen om vandel.
