Den amerikanske presidentens väg bort från en regelbaserad världsordning är en väg bort från en del av det som har gjort USA rikt och mäktigt. Den världsordning som har byggts upp, är i hög grad konstruerad så att den gynnar USA och andra demokratier.
Natten till onsdagen höll den amerikanske presidenten Donald Trump sitt tal till kongressen. Det var ett långt tal – väldigt långt – totalt uppemot en timme och tre kvart. Det sägs vara något av ett rekord. Upplägget var ungefär att den första timmen ägnades åt vad han hade åstadkommit, och den andra åt hans syn på framtiden.
Trumps övergripande budskap var att en ny guldålder just har inletts – en tid av ovanligt stort välstånd, vetenskapliga framsteg och nya steg ut i rymden.
Han uttryckte också stor stolthet över de exekutiva ordrarna – en mekanism som, förenklat, gör det möjligt för presidenten att själv stifta lag. En av Bill Clintons rådgivare beskrev en gång fenomenet så här:
”Stroke of the pen. Law of the land. Kind of cool.”
Trump har gjort många sådana penndrag. Sedan han tillträdde på nytt har han undertecknat 100 exekutiva ordrar, och totalt sett börjar han närma sig både Obamas och George W. Bushs nivå under deras två mandatperioder. Mycket talar för att han kommer att passera dem med bred marginal. Makten förskjuts alltmer mot presidenten, och han stärker sitt grepp om landet – precis som han har lovat.
De exekutiva ordrarna ger också en fingervisning om vad som egentligen kommer först. Trump talar ofta om ”America First”. Det är en självklarhet – de flesta länder prioriterar sina egna intressen.
Men frågan är om det är Amerika eller Trump själv som kommer först? Efter spelet kring Zelenskyj-bråket, där Trump var upprörd över att inte få en ursäkt, tyder på att det snarare är hans personliga intressen som styr. Också politiskt syns tecken på att han mer är inriktad på sin egen plats i historieböckerna än på att långsiktigt säkra landets bästa.
Tullarna är ett exempel. Skyddstullar fungerar sällan bra – de gynnar inhemska producenter på konsumenternas bekostnad. Om priserna på importerade bilar drivs upp genom tullar, tvingas konsumenterna köpa dyrare inhemskt producerade bilar. Producenterna vinner, men på konsumenternas bekostnad. I en beräkning gjort av EY:s chefsekonom kommer Mexiko att förlora 50 miljarder dollar, Kanada 60 miljarder och USA 270 miljarder dollar på tullarna. Förklaringen ligger i att USA är så mycket större och störningar i handel därför slår hårdare.
Den amerikanska utrikespolitiken har ofta präglats av ”America First”, men har historiskt sett byggt på en regelbaserad världsordning. Genom att upprätthålla internationella regler har USA kunnat stärka sin egen position och hålla konkurrerande stormakter i schack. NATO, kärnvapenparaplyet och andra säkerhetsgarantier har också tjänat amerikanska intressen. Ekonomiskt har den nära relationen till Europa varit lönsam för USA, och det är svårt att se hur ett handelskrig med Europa eller Kanada skulle gynna det amerikanska folket.
Den regelbaserade ordning som Trump nu verkar vilja montera ned har hållit rivaliserande stormakter på avstånd. Det har i sin tur gett både Europa och USA möjlighet att utveckla det välstånd som har möjliggjort starka arméer. Samtidigt har USA haft en unik position att forma de globala spelreglerna. Att hålla reglerna levande har varit att sätta America first.
Om USA nu skadar eller till och med raserar de vänskapsband och regler som byggts upp under lång tid, riskerar det att slå tillbaka hårdast mot USA självt. Om Kina uppfattar att det är fritt fram att ockupera Taiwan, kommer de 600 miljarder dollar som Nvidia tappade i börsvärde efter att en kinesisk AI lanserades att framstå som en obetydlig summa. När regler ersätts med den starkes rätt, är det demokratierna och den ekonomiska tillväxten som förlorar – medan diktaturerna vinner.
Hittills har de historiska parallellerna kring Trump visat sig vara felaktiga. Han tycks inte vara en Hitler som vill ockupera andra länder, utan snarare en Chamberlain som i hopp om fred låter diktatorer expandera sin makt. Problemen skjuts på framtiden – till en långt högre kostnad.
På samma sätt liknar dagens situation mer 1920-talet än 1930-talet, där världen blev alltmer fientlig genom handelskrig och försök att skapa välstånd på andras bekostnad. Med andra ord kan det gå mot katastrof, men inte för att Trump själv startar konflikterna, utan för att han låter andra agera fritt.
En avgörande faktor i denna utveckling är hur starkt grepp Trump har över senaten och kongressen. Majoriteten är knapp, och delstatliga politiker har ofta starka incitament att gå emot presidenten. Om USA samtidigt river upp den världspolitiska ordningen och hotar delstatliga ekonomiska intressen, kan det uppstå en maktkamp vars utgång är svår att förutse.
Det är en sak att få delstatliga politiker att applådera tal och utspel – en helt annan att få dem att acceptera en politik som kan kosta dem nästa val. USA:s starka maktdelning kommer att sättas på prov.
Mellanårsvalet 2026 kan bli väldigt spännande.
