Liberalerna har både haft landsmöte och tagit fram en valanalys. Landsmötet slutade med två nyheter: Johan Pehrson blev partiordförande på riktigt och Lotta Gröning blev inte invald i partistyrelsen. Det senare är tråkigt och förhoppningsvis hanteras det snart. Liberalerna behöver kompetenta företrädare.

Valanalysen är roligare läsning. Ett fyraprocentsparti, inkluderat en väldig massa stödröster, är ett parti i kris. En kris som mer eller mindre pågått i tjugo år, men som blir värre och värre.

Liberalerna börjar förstå vad som är fel. De är utåt det snälla partiet. Internt är det tvärtom. En valanalys, vars slutsats är att partiet behöver gå i parterapi eller riskera att gå under, är illa och så har det varit länge. Det är en ärlig, rak och bitvis brutal analys som framstår som riktigt rimlig. Kan L gå från analys till handling kan saker hända.

Problemet är givetvis den interna kulturen. Liberaler kan inte enas om saker, de kan inte hålla sams och de kan framför allt inte hålla sig från att ringa media. Ett gammalt skämt är att medlemskorten för Liberalerna har numret till DN:s skvallerlinje tryckt på baksidan. De flesta kan nog numret utantill.

Redan när FRA-lagen togs 2008 satt problemet djupt i Liberalerna. När den interna positionen skulle avgöras satt ledamöterna och skickade sms till media om vad som hände.

Problemet är att gå från ord till handling. På intet sätt kan problemet, som alla andra sett i 20 år, vara en nyhet internt. Trots det väljer Pehrson att kalla SD för en brun sörja. Att tro att det skulle stanna i rummet är direkt dumt. På samma dumma sätt lyckades ungdomsförbundsordföranden Erik Berg visa att det är långt mellan ord, förståelse och handling. Han är med och skriver valanalysen och om hur bråken förstör partiet. En vecka innan analysen släpps intervjuas han i Expressen och säger sig sakna fullt förtroende för Pehrson. Han säger i samma intervju att partiet inte förtjänar sitt namn.

Skulle två liberaler hamna på en öde ö skulle det sluta med att en av dem knuffar i den andra. Hade Hobbes sett Liberalerna i aktion hade han gett upp och aldrig skrivit en bok. Det är så illa. Framför allt eftersom halva partiet har en märklig tro på att det är en mycket smal liberal ortodoxi som är enda vägen till frälsning. Varje avsteg från den smala, smala vägen måste leda till hudflängning, och allra helst publikt. Ungdomsordförande Berg visar det tydligt. Partiledaren måste gå en smal väg för att vinna hans förtroende, och han framför inte sin kritik internt, utan via Expressen.

Börja med att L är pyttelitet. Hur ska Pehrson kunna driva en ortodox liberalpartistisk linje när de utgör en knapp tiondel av regeringen? Ska de andra partierna böja sig så att Berg och de andra ska få sitt? Eller ska Liberalerna svika igen och byta sida, fälla regeringen och få en stödröst igen någon gång kring 2080?

Där finns också en del av partiets problem. De aktiva är som amerikanska frikyrkliga i att hitta synd och tillkortakommanden hos varandra. Väljarna är oftast till höger och vill mer ha en avslappnad politik än jakt på kättare. Väljarna tycks gilla Pehrson och hans närmande till M, KD och SD. Bergs tvivel tycks bara tilltala de aktiva. Men det är de aktiva och inte väljarna som styr ett parti.

Det blir ett slags politisk autoimmun sjukdom. De egna aktiva angriper partiet och försöker förinta det. Inflammerade strider bryter ner partiet, och lusten för nya att gå med tycks vara väldigt liten, vilket är ganska förståeligt. Varför ge sig in i interna strider, vara i konflikt och riskera att hängas ut i media när det man vill är att sitta i en lokal nämnd och kanske jobba med skolfrågor eller något? Konflikterna är inte det folk vill ha. Det är ett pris för något viktigt.

Men det är dit Liberalernas Robinson fört dem. De sista få som fortfarande finns på ön lever på konflikten, de gillar den och den frodas. I stället för att fatta att det är dags att sluta bråka så kommer de att bråka om vems fel det är att det finns ett bråk.