I förra veckan överlämnade Stefan Reimer en utredning till justitieminister Gunnar Strömmer kallad ”Ett ändamålsenligt samhällsskydd”. Den berör reformer för straff och straffverkställighet. Syftet är primärt att få en förbättrad strafflagstiftning för allvarlig och upprepad brottslighet. Det är välkommet.

En god nyhet är det som på byråkratsvenska kallas ”icke tidsbestämda straff”. Det är straff där gärningsmannen kan spärras in tills han bedöms ha liten risk för återfall. Straffet fastställs, men hur långt det är lämnas öppet. Exempel på sådana gärningsmän som ska kunna dömas till icke tidsbestämda straff är pyromaner, serievåldtäktsmän och partnerskapsvåldsverkare. Det handlar alltså om grova brottslingar som begår upprepade brott, men straffvärdet inte är tillräckligt för en livstidsdom.

Antalet som kan komma att dömas till icke tidsbestämda straff bedöms som lågt, cirka 45 personer per år.

Straffet påminner ytligt om en rättspsykiatrisk dom som också är utan tidsbegränsning men kräver inte psykisk sjukdom hos de dömda. Likheten mellan de bägge har en intressant vinkling eftersom det är ett indirekt medgivande om att det finns onda människor och inte bara psykiskt sjuka. Det är en välkommen insikt.

Ett exempel på denna typ av brottslingar är en sexualsadistisk man som i fjol dömdes till åtta års fängelse för att ha våldtagit och misshandlat en kvinna. Kvinnan hölls som fånge under tre dygn och misshandlades, våldtogs och hade varken tillgång till mat eller vatten.

2017 dömdes mannen till sju års fängelse för flera grova våldtäkter och 2004 dömdes han för grov misshandel, vapenbrott och grov fridskränkning. Gärningsmannen hade blivit släppt i förtid från fängelse och hade han suttit inspärrad hade kvinnan aldrig blivit våldtagen och plågad.

Läs även: Sexualsadistisk återfallsförbrytare döms till fängelse i åtta år

Att man ser över straffen är en del av Tidöregeringens reformer för att få bukt med brottslighet och samtidigt ett exempel på att det spelar roll vilken regering som sitter.

Men reformerna sätter också fingret på ett annat problem, som är mer språkligt och där det finns ett glapp mellan folket och juridiken.

Det finns en skillnad på icke tidsbestämda straff och livstid. Men när det kommer till livstidsstraff talar folk allt mer om ”riktiga livstidsstraff” det vill säga ett straff som varar livet ut.

Praxis är att benåda eller tidsbestämma straffen, och det har helt tagit över och i dag finns en stor skillnad i det allmänna rättsmedvetandet mellan vad som i dag kallas livstidsstraff och vad folk kallar riktiga livstidsstraff.

Döms någon till livstid är det tack vare praxis närmast självklart att straffen omvandlas till ett tidsbestämt straff eller att det sker en benådning. Det är märkligt eftersom det i så fall blir dels svårt att förutse straffet, dels underminerar själva tanken med en livstidsdom. Varför kallas det livstid om det inte varar livet ut?

Livstidsstraff borde som huvudregel ha just livstid som strafftid. Samtidigt borde det finnas en möjlighet att i samband med domen stänga möjligheten att tidsbestämma straffen. Alltså att det skapas en skillnad i straffet mellan livstid och livstid utan möjlighet till att straffet omvandlas till ett tidsbestämt straff.

Det skulle ge ett mer rättvist straff i många fall men framförallt skulle det anpassa straffen till det allmänna rättsmedvetandet. När någon döms till livstid skulle folk veta vad som gäller i stället för att det uppstår samma diskussion om och om igen om att livstid inte är livstid.

Svenska straff behöver reformeras och anpassas till en hårdare tid och grövre brottslingar. Men det juridiska språket behöver också anpassas till det allmänna rättsmedvetandet så att det allmänna språket och det juridiska språket har en bättre samklang.

Läs även: Får Northvolt facklig särbehandling?