Väldigt kort efter Alliansens valförlust 2014 meddelade Fredrik Reinfeldt sin avgång. Han sköt ut sig och slapp en konflikt om valförlusten och den gångna mandatperioden. Samtidigt gavs, åtminstone på pappret, en stor frihet till efterträdaren.

Annie Lööfs avhopp är liknande. Liksom hennes ledarstil. Det finns många paralleller mellan de båda.

Både Reinfeldt och Lööf drev en politisk linje som ofta var i konflikt med partierna de styrde. Men framgången gjorde att de accepterades. Ledarstilen var också hård, många har berättat om Reinfeldts utskällningar. I Lööfs fall gick det så långt att Arbetsmiljöverket övervägde en granskning av arbetsmiljön på partikansliet.

Något som lyfts fram är vilken stor förlust hon gjorde i sin hembygd. Sverigedemokraterna blev större än Centern i ett av deras starka fästen. Men röstsplittringen var också väldigt stor. I Lööfs hemdistrikt röstade varannan person som röstade på Centern kommunalt på något annat parti till riksdagen. Det ger också ett stort tryck inte minst på hennes familj och vänner. Pappan styrde Värnamo i över ett decennium. Men lokalt litar inte centerpartisterna på Lööf.

Läs även: SD större än C i Värnamo

Centerpartister har klagat över hur de inte kan ge besked till väljare om annat än att de är emot SD. Valstugor och andra har haft det jobbigt med frågor om illa hanterade skandaler kring pedofiler som började med Fredrik Federleys sambo. Det var inte roligt att vara centerpartist och de slet för något de inte riktigt ville. De ville vara centerpartister, inte valarbetare åt Socialdemokraterna.

Läs även: Så besegrades Lööf på hemmaplan

Samtidigt förvärrades toppstyret. Under sommaren var många centerpartister på hög nivå upprörda över att de inte informerades om Lööfs beslut att kunna ingå i en regering med S och upplösa tanken på ett mittenparti.

Situationen kanske illustreras bäst av en av Centerpartiets valaffischer. Annie klar och tydlig längst fram och bakom människor som är otydliga, lite suddiga. Annie leder, andra följer. Det kräver mycket för att klara en sådan strategi i ett folkrörelseparti.

Efter valet kommer kritiken. Först lite smygande. Sedan börjar den komma hårdare. Lokalpolitiker som skriver öppna brev i sociala medier. Växande kritik från valda och de som inte kom in. Tidningarna som beskriver hur partiet närmast slaktats. Samtidigt som klagomålen börjar drälla in. En centerpartist säger till DN att partiet gått från folkrörelse till väckelserörelse.

Partiet är på väg att explodera. Lööf har ett val här. Antingen hoppar hon av snabbt eller så tar hon en strid som hon har liten chans att vinna. Hon har toppstyrt partiet, misslyckats i ett val och politiskt svängt. Alla är svåra strider att vinna. Alla tre samtidigt är nästan omöjligt. Så hon avgår.

Det finns realism i att förstå hur det skulle gå. Vissa medier har beskrivit det som svårt att förutse men vågspelet var uppenbart redan i somras. Antingen blir hon minister med S eller så tvingas hon bort. Inget förvånande i att en partiledare sätter allt på ett kort och sen tar konsekvensen.

Lööf hade målat in sig i ett hörn, precis som Reinfeldt sätter hon allt på ett kort. Reinfeldts öppna hjärtan. Lööf på att stoppa SD. Bägge förlorar och förlorar samtidigt sina partiers förtroende. Avgång är enda alternativet när det inte finns förtroende för dem.

Lööf lämnar ett parti i djup kris. Ingen vet om de är höger, vänster eller mitten. Om det är ett folkrörelseparti eller toppstyrt. Om det är ett landsbygds- eller storstadsparti. Förvirringen är total och den som tar över kommer att ha ett väldigt tufft jobb.

Varken hur partiet leddes eller avgången handlade om Centerns bästa. Det var ett Annieparti.