En första allvarligare fråga och Sverigedemokraterna twittrar vad många uppfattar som ett hot om regeringskris. Det är snällt uttryckt fånigt och är den taktik som Centerpartiet haft i ett par årtionden. Inte vidare framgångsrik. Långt bättre är att ta ett ansvar motsvarande deras storlek och sedan lösa problem tillsammans med regeringen. Då får de inflytande och väljarna får något för sin röst. Spricker Tidöavtalet får väljarna inget.
Sverige står och blickar in i en lågkonjunktur som kan bli mycket djup. Socialdemokraterna lämnade ifrån sig ett land i mycket dåligt skick, som enda land i EU har vi negativ tillväxt. Det är mycket illa. När krisen kommer är vi inte rustade utan i stället försvagade.
Politiskt är det viktigt att det kom till ett skifte. Men ett skifte måste också innebära mer än att det byts personer, det viktigaste är besluten, inte personerna. Och för att få ordning på politiken måste partierna som styr hålla ihop.
Där många hoppades på en omläggning av politiken, en politik som vilar på enighet och i majoritet, tycks vi snarare vara tillbaka till där vi var med Magdalena Andersson.
Ett politiskt samarbete som Tidö vilar på att de två stora partierna kommer överens och inom ramen för vad de två små accepterar. Sedan ges saker åt dem så att de får sina väljare nöjda. De små partierna beter sig ofta som tonårsprinsessor. Dramatiska, högljudda och effektsökande.
Kristian Ljungblad, före detta stabschef åt Annie Lööf, förklarar väldigt ärligt och öppet hur de jobbade. Så kan ett litet parti göra, alla förstår att det inte är bra utan att grunden för ett fungerande samarbete är att man blickar över helheten och löser problem ihop, inte att varje del maxar sin vinst. Maxas det så vinner partierna medan landet och folket förlorar. Det slutar med konstiga bidrag, nedlagd kärnkraft och miljarder i stöd till organisationer.
EU:s migrationspakt är ett bra exempel på hur saker inte får fungera. När Mattias Karlsson natt-twittrade om att Europaparlamentets position hotar Tidöavtalet är det Annie Lööf-fasoner. Ja, den är självklart jätteviktig för Sverigedemokraterna, den träffar deras livsnerv. Men det är en fråga man tar i ett förhandlingsrum i lugn och ro. Inte mitt i natten på twitter. Samtidigt hanterar man inte sådana frågor genom att smälla i dörren och rusa ut. Kanske fungerar det för någon som behöver föräldrarnas tillstånd för att få åka på festival. För det största partiet i en regeringskoalition är det mer tveksamt.
Länge menade Sverigedemokraterna att de stängdes ute. Att de skulle få inflytande efter sin storlek. Så fungerar inte ett lands styre. Det som krävs är att få ihop en majoritet och hålla ihop den. Miljöpartiet får inte fem procent av makten i dag utan noll. Det är faktiskt jättebra. På samma sätt fungerar det inte inom en förhandling mellan styrande partier eftersom de är beroende av varandra. De ger och och tar och skapar en balans.
Som storebror, största parti, har givetvis Sverigedemokraterna ett särskilt ansvar att inte vara dörrsmällarpartiet utan de som ordnar lösningar. De sitter inte i regeringen utan skolas in. Det måste de på allvar börja göra nu.
Lösningen är faktiskt busenkel. Börja med att träffa de enskilda partiledarna och gå igenom vad som är problemet. Det är sällan särskilt komplicerat. Sedan hittar man de gemensamma bitarna och förstår varandras problem.
I fallet med migrationspakten tycks problemet vara tilliten till kommissionen. Moderaterna litar på de begränsningar och spärrar som kommissionen har. Sverigedemokraterna är mer EU-skeptiska och tvekar eller till och med förväntar sig att kommissionen inte är att lita på.
En kompromiss är i så fall att i de förhandlingar som regeringarna för med varandra i rådet så lägger man in en skrivelse om att ge parlamenten en blockeringsmöjlighet. Delar inte de folkvalda kommissionens uppfattning om tilldelning av flyktingar så kan de dra i en handbroms. Kommissionen måste därmed ta hänsyn till de folkvalda och lösa problemet med förhandlingar som accepteras av regeringen. En lite annorlunda tanke än vad kommissionen tänkt men en lösning som fungerar lokalt. Om det gäller för alla stater eller om det blir ett svenskt undantag kan lösas. Men det är en kompromiss som förmodligen skulle kunna ena M och SD i frågan. Och en långt mer konstruktiv lösning än att twittra.
Det är också ett sätt att hantera frågor som skapar förtroende. SD måste göra upp med sin skyttegravsposition om de ska kunna vara en del av ett styre. Moderaterna måste samtidigt släppa rollen som storebror och dela information och söka lösningar. Bägge har stora förbättringsmöjligheter med andra ord. Om man vill vara förnumstig.
Senast Sverige gick igenom en riktig kris var på 90-talet. Saker var väldigt annorlunda då. Men med 500 procent i marginalränta och en likblek finansminister som sitter i tv och medger att svensk ekonomi är i fritt fall är vi tacksamma att de förhandlade och inte twitterkrigade. Att partierna satte sig ner och löste saker snarare än smällde i dörrar. Även om det nog skedde i smyg. Men i smyg är bättre än på twitter.
Vi är inte där ekonomiskt, vi vet inte om vi kommer dit igen. Men vi vet att om vi kommer i den riktningen måste Tidöpartierna kunna fungera under stress. Nu är ett bra tillfälle att träna upp det. Liksom att visa upp det.
Det är dags att sluta tjafsa och jaga sina väljargrupper och i stället se till hela landet och vad som är bäst för alla. Misslyckas man åker all makt över till andra sidan. Om man fördelar makten 15/25, 20/20 eller 25/15 är inte det viktigaste. Det viktigaste är att alternativet är att Magdalena Andersson får all makt om det inte funkar.
Så sluta bråka och lös problem i stället. Ni har ansvar för ett land och då kan man inte tjafsa.
