Magdalena Andersson är en passionerad politiker. Hon brinner för sitt kall: att vara statsminister. För att nå den posten finns det inget som inte kan dagtingas, offras eller sägas. Efter att ha låtit gängens brott skena och skrämt sin partikongress med militärer i förorten ,bytte hon fot och vill nu ha militär hjälp mot gängen. Men hennes kamp är inte i första hand för att få det bättre för folk, utan att få tillbaka makten. På samma sätt som energi, migration och annat offrades till MP så offrar hon andra principer nu.
Magdalena Andersson är en person med ryggrad. Inte någon populist eller kappvändare. Som politikens svar på Chuck Norris är det vinden som vänder, inte hennes kappa.
Skämt å sido. Andersson är populismens okrönta drottning. Skamlös och argare än en grävling kommer hon undan med det mesta. Hennes åsiktsbyten är så snabba och omfattande att de kan få en kompass att bli både vimsig och vilsen. Ilskan håller journalister från jobbiga frågor.
När Andersson gick upp på scenen den 5 november 2021, för mindre än två år sedan, hade hon, för att parafrasera Vilhelm Moberg, två idéer i sitt huvud. Hon skulle ta makten, och sen behålla den. Kosta vad det kosta ville. För det är ändå folket som får betala och inte hon. Hon är garanterad en god inkomst och bor i en trygg del av Stockholm. Hon skulle in i historieböckerna, bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det var det som var viktigt, det som spelade roll.
Efter att ha suttit passiv som finansminister är hon luttrad. Hennes taktik har varit att undvika konflikt. Det är bättre att inte göra något och undvika konflikt än att försöka förbättra men stöta sig med grupper.
Kostnaden för att få den sista rösten för att bli finansminister är en absurd överenskommelse med Amineh Kakabaveh. Pengar och beslut från staten användes för att köpa stöd åt Andersson för att bli statsminister. Politiken gick från landets bästa till Anderssons bästa.
Men låt oss gå tillbaka till scenen, till Anderssons stora ögonblick. Hon ska bli invald i Socialdemokratins Hall of fame, kanske shame, och ska ge sitt stora tal. Bakom sig har hon år av förnekande av problem med invandring, av integration och brottslighet. Brottslighet löses bäst med en satsning på fritidsgårdar. När hennes första regering ska bildas är det Morgan Johansson som är tänkt att bli gängens stora skräck.
De som är rädda för gängens framväxt är smygfascister eller åtminstone rasister. De vill skrämma upp folk för att ställa grupp mot grupp. Morgan Johansson har ju förklarat att risken är mycket mycket liten att någon utomstående skadas. Andersson behöver inte göra så mycket och framförallt inte jobbiga saker.
Hon mässar från scenen. Ett trollbundet parti som snart ska åstadkomma det kanske viktigaste i svensk politik – inte knäcka gängen eller fixa ekonomin – utan få en kvinnlig statsminister. Gängen, ekonomin och annat är futtiga saker för en ängslig medelklass. Andersson räknar upp en del saker som skett mot gängen. Men hon förstår också att man måste vara måttfull och se till att ena partiet mot en yttre fiende så att folk inte börjar bråka. Det vore jobbigt. Därför hittar man den gemensamma fienden och angriper:
”Debatten fylls redan av dem som påstår att det är vissa kulturer, vissa språk, vissa religioner som gör människor mer benägna att begå brott. Att det inte är fråga om individer som ska ställas till svars för sina handlingar, utan om hela folkgrupper.
Och med andra förklaringar kommer också andra förslag på lösningar.
Krav på att sätta in militären i förorten.
Krav på att människor ska skickas ut ur landet, även om de gör rätt för sig, för att de kommer från fel del av världen.
Krav på att sortera upp människor i grupper. Vissa önskvärda. Andra icke önskvärda.
Historien har lärt oss att inget samhälle är immunt mot det tankegodset.”
Strax under två år senare har Andersson förlorat makten. Brottsligheten är den viktigaste frågan. Fritidsgårdar har visar sig vara rekryteringsbaser och värmestugor för gängen. De oskyldigt döda är många. Natten innan Andersson förstod att det var allvar gick en ung kvinna och la sig för att sova. På natten sprängdes hon till döds av ett gäng som sprängde fel hus. Någon dag tidigare sköts en äldre man ihjäl av misstag. Ytterligare någon vecka tidigare sköts en kille som skulle gå till jobbet, en gängkille blandade ihop utseenden. Även våldet i gängen blir mer extremt och allt yngre. På kort tid har tre killar mördats, alla för unga för att bli insläppta på en actionfilm på bio. Eller på en av de omhuldade fritidsgårdarna. Men gamla nog för att mördas av gängen. Andra blir mördare innan de är gamla nog att köra en moppe.
Plötsligt när Andersson inte längre har ansvar är gängen jätteviktiga. Brottsligheten är ett stort problem. Eller faktiskt en möjlighet – en möjlighet att få bli statsminister igen.
Några timmar innan statsministern meddelar att han ska träffa rikspolischefen och överbefälhavaren rusar Andersson ut i media. Hon måste vara först, det får inte framstå som att hon tycker att Kristersson gör rätt.
Nu vill Andersson sätta in militären i förorten. Stöveltrampet som skrämde henne två år tidigare är nu det som ska ge trygghet. Lösningen, när hon till slut insåg att folks rädsla för brott var riktig och djup, skiftade i ett ögonblick från fritidsgårdar till militär i förorten.
Det är onekligen ett stort skifte. Kanske en omvändelse under galgen.
Men budskapet är väldigt tydligt. Hon skickar en så kallad signal. Det finns inget som är så heligt, viktigt eller värdefullt att det inte kan kastas överbord för att bli statsminister igen.
Populismens översteprästinna mässar vidare. Allt är glömt, allt är förlåtet. Vi ska blicka framåt och det enda viktiga är att byta regering. Bara hon, som under åtta år såg brottsligheten växa fram från de rötter som spred sig under Reinfeldt, kan rädda Sverige. Hon har inte bara bytt uppfattning, det här är på riktigt. Morgan Johansson är ersatt av Ardalan Shekarabi. Så nu blir det allvar.
- Spegel spegel på väggen där, säg mig, vem bästa statsminister är?
Vad spegeln svarar är lätt att förstå. Men frågan som inte går att skaka bort är varför Andersson har lättare för att sätta in militär i förorten än att sträcka ut en hand till Jimmie Åkesson så att Tidöpartierna och S kan få en bred lösning kring brott och integration.
Det enda svaret som är logiskt har en besk och bitter smak. Att göra så, att enas med Tidö, löser kanske landets problem. Men det försvårar för Andersson att bli statsminister.
Så den kostnaden får folket ta.
