Magdalena Andersson inledde sin valupptakt med en debattartikel i Expressen. Budskapet var förvånansvärt enkelt: ”Vi var inte tillräckligt bra.” Det är bara att hålla med. Det är förmodligen också det sista man kommer att kunna hålla med henne om under den här valrörelsen.

Bakom Anderssons plötsliga ödmjukhet döljer sig nämligen ett retoriskt tomrum. Hon vet att Socialdemokraterna misslyckades, men vägrar svara på varför. Att erkänna ett dåligt resultat utan att beröra dess orsaker är inte ett tecken på insikt – det är ansvarsflykt.

Andersson säger att partiet har sökt nya svar, men lämnar oss utan besked. Var det migrationen som var fel? Energipolitiken? Eller det politiska beroendet av Miljöpartiet? Listan över Socialdemokraternas brister är lång, och det hade varit klargörande att få veta vilka misslyckanden partiet faktiskt är överens om internt.

Socialdemokraterna svek ett förtroende, men vill inte berätta hur. De fick ansvara för ett land och dess framtid, men lämnade efter sig ett Sverige i avsevärt sämre skick än det de tog över. De medger att det blev sämre, men vägrar förklara hur eller varför det skulle bli annorlunda den här gången.

I stället för ett politiskt besked får vi tre principer: Sveriges inre och yttre säkerhet ska stärkas, välståndet ska växa och samhällsgemenskapen ska öka. Tre principer, noll konkretion. Andersson går till val på den bekväma taktiken att vara för det som är bra och emot det som är dåligt.

Valtaktiken är typisk för Socialdemokraterna: att undvika konkretion till varje pris. Budskapet är formlöst och intetsägande. Inte ens regeringsfrågan får ett svar. I stället talas det om ett ”brett samarbete” – en tom fras som döljer att hon inte vågar säga rakt ut att Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska sitta i regeringen.

Det är ett märkligt sällskap för någon som säger sig älska Sverige. MP och V är knappast måttfulla krafter i svensk politik. Resultatet blir en regering som pendlar mellan småpartiernas radikalism och Socialdemokraternas handlingsförlamning.

Här uppstår en tydlig konflikt mellan det Andersson säger sig vilja uppnå och dem hon vill samarbeta med. Ska MP:s budget gå till grön industripolitik eller till polis och försvar? Ska Socialdemokraternas nya, hårdare kriminalpolitik samsas med V:s och MP:s mjukare linje? Andersson har inga svar – bara ett löfte om samarbete.

Prioriteringsfrågan i budgeten är i grunden en moralisk fråga. Varje dag går människor till jobbet och arbetar ihop lön och skatt i förväntan om att det ska finnas en fungerande sjukvård, trygga pensioner och en stark polis som tack för slitet – inte att skattepengarna ska gå till bidrag för vuxna som inte arbetar eller till grönt riskkapital.

Löftet om att ”ena Sverige” ekar dessutom falskt när Andersson samtidigt stämplar Tidöpartierna som högerpopulister som ägnar sig åt hatretorik. Är det att ena? Det finns en uppenbar motsättning i att å ena sidan vilja företräda alla och å andra sidan smutskasta halva folket. Det hade funnits en heder i om Andersson kastade masken och öppet medgav att hon vill ha en majoritet för att köra över motståndet. Det skulle ge dålig politik, men det vore åtminstone hederligt.

När Andersson lämnade över regeringsmakten 2022 var Sverige ett land i kris. Tillväxten var bland de lägsta i EU, energiförsörjningen krisade, inflationen var skyhög och integrationen havererad. När Socialdemokraterna fick makten sköts 43 personer till döds under ett år. När de lämnade regeringen hade siffran stigit med nästan 50 procent, till 62. Fjolåret präglades dessutom av den tragiska skolskjutningen på Risbergska i Örebro.

I dag är riktningen en annan. Skjutningarna har pressats tillbaka avsevärt och politiken läggs om. Där Andersson lämnade efter sig en rad kriser försöker den nuvarande regeringen hantera problemen med större allvar.

Andersson lovar nu att det är dags att ”ta Sverige på allvar”. Det är ett märkligt löfte. Varför gjorde hon inte det under de åtta år hon satt i regeringen? Räknas Morgan Johansson, Ardalan Shekarabi och Anders Ygeman som att ta Sverige på allvar? Johansson ansvarade för en havererad migrations- och kriminalpolitik, Ygeman blev en symbol för myndighetsskandaler och Shekarabi för politiskt trassel. Vi vet vad det laget åstadkommer.

Kombinationen av en svag ledare och två radikala småpartier kommer inte att ge en bättre regering än den förra. Det blir samma politiker, samma agenda och samma resultat. Det man i stället ska ta på allvar är vad Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger. Nooshi Dadgostar är stenhård och har redan visat att hon inte tvekar att fälla en S-regering. Dadgostar vill förändra politiken. Andersson vill bli statsminister. Vi vet alla vem som viker sig först.

Magdalena Andersson har redan prövats som statsminister och resultatet blev ett Sverige i förfall. Nu ber hon svenska folket om en andra chans. Men en ledare som ber om förtroende utan att kunna förklara vare sig sina egna misslyckanden eller vad hon vill göra annorlunda ber inte om ett mandat att styra – hon ber bara om att få makten tillbaka.

Följ mig gärna på X/Twitter