Magdalena Andersson har varit i USA och lärt sig hur man ökar konflikten i politiken. Det är nog svårt efter år av brunmålning. Konsekvensen av ökad konflikt kommer inte heller att bli en mer fungerande demokrati och bättre politiska lösningar, utan bråk utan något annat syfte än konflikt. Anderssons strategi är därför snarare en väg mot en sämre fungerande demokrati än för ett regeringsskifte.
Magdalena Andersson, hemkommen från USA, intervjuas i DN. Det är ett långt reportage, märkligt långt, få ids nog ta sig igenom det. Men hon har varit där och lärt sig om politik. Viktiga saker som hur man skapar konflikt. Konflikt är viktigt, det tvingar folk att ta ställning. Svart eller vitt.
Amerikansk politik och deras valsystem är väldigt olika vårt. I USA är det två partier mot varandra. Vinnaren får allt. Presidenten har väldigt mycket makt och gör snarare kompromisser med sitt eget partis företrädare än med det andra partiet. Valdeltagandet är också avsevärt lägre och ofta avgörande för valen. För partierna är det enklare att få röster genom att få sina väljare från soffan till vallokalen än att få andra partiets väljare att byta parti. Det kallas mobiliseringsval, att mobilisera sina grupper snarare än att påverka andra sidan.
Sverige är nästan en motsats. Vi har ett ganska högt valdeltagande. För att få röster måste partierna få väljare att byta parti. Kärnan i svensk politik är kompromisser, oftast kring ett av de stora partierna. Vem ska göra vad med vem, är en av de typiska frågorna när politik analyseras i Sverige.
Konflikten som Andersson vill skapa fungerar därför på ett annat sätt. Hon vill skjuta in sig på 2–3 procentenheter i M, KD och L som kan skrämmas till Socialdemokraterna genom att man målar upp en undergång. Sveriges själ och identitet står på spel. Demokratin är hotad. Vill du vara en av dem som krossade Sverige och svensk demokrati? Ungefär så är hennes plan.
Tanken bakom denna typ av konflikt är gammal hos Demokraterna i USA. Någonstans kring millenieskiftet började de fokusera på konflikt efter att George W Bush blev president. Han hade stulit USA, valet var fusk. Det fick effekt, demokrater mobiliserades och tog ställning. Obama vann nästa val. Det var en kortsiktig seger, men de vann.
Konsekvensen för amerikansk politik är helt förödande. Konflikten blev väldigt djup. Utöver att det river ett land i bitar där vänner bryter upp, folk inte kan gifta sig över partigränser, nås något slags kulmen i stormningen av Kapitolium. I stället för att lösa politiska konflikter och målkonflikter ställs undergång mot demokrati. Då blir inte kompromiss möjlig.
Kärnan i en demokrati är det fredliga skiftet av makt. Ministrarna som får sluta städar ur sina rum, tar hem sina saker och får en fallskärm. De går hem, kanske med ett hopp om att nästa gång, då vinner vi. Borgerligheten har ägnat huvuddelen av ett sekel åt att nära det där hoppet, nästa gång, då är det vår tur.
Det är där Andersson ska söka konflikt. I stället för att tävla med att ta fram en bättre politik har Anderson lärt sig att skapa konflikt. Till varje pris och med ett tonläge som ständigt måste höjas. Vilket kommer att bli svårt. Strandhäll lyckades ifrågasätta valets legitimitet kort efter valet, och Morgan Johansson har redan hunnit se fascistiska utrensningar. De socialdemokratiska tidningarna går längre och pratar både om lägervakter och att Ulf Kristersson är Sveriges von Papen. En facklig opinionsbildare var upprörd över att ingen hade frågat Jimmie Åkesson om varför han inte kan se skillnaden på en drag queen och någon som är med och dödar sex miljoner judar. Att höja rösten ytterligare för Socialdemokraterna kommer att bli svårt. Kanske kommer en myndighetsflytt till Norrland att resultera i att Shekarabi vrålar om Gulag.
Samtidigt är kontrasten med vad de kräver av andra slående. De ska vinna ett val med att hota med nazistisk diktatur. Men när det skämtas om Magdalena Anderssons humör blir hon rosenrasande. ”Arga Andersson” eller ”Marga” är hot mot demokratin. Det är smutskastning, det är lågt. Men att brunmåla är något annat. Kanske är skillnaden vem som gör det.
Det som Andersson inte verkar ha tagit med sig hem från USA är en förståelse för konsekvensen av den demokratiska retoriken. Sverige har ett unikt och framgångsrikt system av breda överenskommelser som håller ner konflikter. Man kan mötas över partigränser och lösa problem. Det kommer att behövas, Sverige står inför en djup lågkonjunktur.
I det läget hotar Andersson med att blockera överenskommelser över blocket, eftersom regeringen har sagt att de vill utreda möjligheterna att ändra regler för lotterier. De lotterier som Socialdemokraterna finansieras med och som har skickat tusentals till Kronofogden. Lotterierna, partiets inkomster, är viktigare än att lösa viktiga frågor för Sverige.
Det finns ett gammalt talesätt: ”Den som sår vind skördar storm.” Andersson borde så mindre vind, söka mindre konflikt och i stället försöka lösa problem. Att bidra till att Sverige blir bättre.
Om Andersson är mer orolig för svensk demokrati än att hon inte kommer att återväljas till statsminister är lösningen inte konflikt utan samarbete. Att försöka vara smartare än regeringen och tvinga den att bli lite bättre. Att komma med bra förslag som det går att få bred enighet kring. Det hjälper Sverige, det hjälper politiken. Det kommer att behövas. De politiska kriserna i Sverige i dag är inte att vi står inför en diktatur – det är gängvåld, bristfällig integration, utanförskap, en energikris och liknande frågor.
Tycker man att det är en bra stämning i amerikansk politik, att konfliktläget är lagom och att det är lätt att få till bra förslag, då är Anderssons väg bra. Är man däremot mer förfärad får man hoppas att Andersson kommer att ta sig samman och fokusera på politik snarare än konflikt.
Nu är Andersson mer i krig med demokratin än med regeringen.
