Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, vill att Sverige lämnar Nato. På förra helgens kongress fattades beslut om att verka för att Sverige ska lämna säkerhetssamarbetet.

SSU hade en fullspäckad helg där man inte bara hann drömma sig bort från Nato, utan också valde ny ordförande – Moska Hassas – och krävde att Sverige ska erkänna att ett folkmord pågår i Gaza.

Moskva, Hamas och den svenska Palestinavänstern jublar sannolikt över valet av Moska Hassas och hennes politik – men jublet stannar antagligen där. SSU har förmodligen hunnit ta på sig nya ideologiska kläder innan moderpartiet ens märkt att det är dags att byta om.

Gradvis har de socialistiska partierna i västvärlden skiftat fokus – från konflikten mellan arbetare och kapital till en bredare kamp som omfattar kön, ras, regnbågsrörelse och annat. När arbetarnas barn blev akademiker förändrades socialismen. Arbetarnas villkor blev inte längre lika spännande.

Nästa skifte inom socialismen kan bli en sorts global rättviserörelse som sträcker sig från ekonomi och identitetspolitik till ett brett internationellt engagemang – där fokus just nu ligger på Hamas krig mot Israel. Det engagerar unga, lockar dem till rörelsen, men ger knappast styrfart åt inrikespolitiken.

Moska Hassas och SSU kräver nu att Sverige lämnar Nato. Hon vågar inte ställa upp på intervju med Expressen, men skriver i ett mejl:

”SSU har haft rätt i sin analys från början: det går inte längre att lita på USA när Donald Trump sitter i Vita huset. Kongressens beslut om Natoutträde grundar sig i att vi i stället vill se ett fördjupat försvarssamarbete i EU. Sverige och Europa behöver stå starka när världen gungar.”

Ett ärligare svar hade varit att SSU hela tiden varit emot Nato. Hennes företrädare, Lisa Nåbo, uttryckte sig på liknande sätt. SSU ville aldrig gå med, utan ville i stället fokusera på ett försvarssamarbete inom EU. Det sitter i ryggmärgen på en socialdemokrat att vara emot Nato.

Men låt oss backa till tiden då Sverige skickade in sin Natoansökan. Ryssland försökte då snabbt erövra hela Ukraina och säkerhetsläget i Europa förändrades i grunden.

I Sverige skiftade politiken också snabbt. När Sverigedemokraterna sa ja till en ansökan fanns det en riksdagsmajoritet för Nato, och Ulf Kristersson deklarerade att han var beredd att köra över Socialdemokraterna. Efter diverse försök att krångla – bland annat genom att hävda att det krävdes mer än en majoritet i riksdagen – insåg Socialdemokraterna att de skulle förlora.

Det var strax innan ett val, krig rådde i Europa och en majoritet i riksdagen var för. Socialdemokraternas enda chans att bli överkörda och framstå som förlorare var att låtsas som att de hade tänkt om. Skulle Sverige ändå gå med, var det bättre att framstå som vinnare än att bli överkörda.

Så Socialdemokraterna tvingades snarare in i Nato än gick med av vilja. Kanske är det förklaringen till att deras arbete för att få den svenska ansökan godkänd upplevdes så valhänt. Antagligen hoppades man innerst inne att kriget i Ukraina skulle ta slut så att man kunde backa ur.

Partiet har fortfarande stora grupper som inte vill vara med i Nato. Grupper som ser Sverige som en moralisk supermakt – neutralitet, med möjligheten att sända ut rörelsens superhjältar som Pierre Schori eller Jan Eliasson för att lösa svält, få till fred eller reda ut globala kriser. När man talar om Socialdemokratin som en ”bred kyrka” handlar det ibland mer om dyrkan av interna helgon än om verklig takhöjd.

För Magdalena Andersson är det kanske på ytan positivt att ungdomsförbundet är emot Nato – det ger viss dragningskraft bland unga. Men det blottar också ett större problem: hennes oförmåga att leda och samla partiet.

Nato är i dag hörnstenen i svensk försvarspolitik – grunden som alla beslut vilar på. Ändå har Magdalena Andersson inte tillräckligt inflytande i sitt eget parti för att få med sig stora grupper på denna grundläggande fråga. Ungdomsförbundet trotsar henne inför öppen ridå.

Partiet försöker naturligtvis tona ner detta, och hävdar att det bara rör sig om idealistiska ungdomar som tänker fritt. Men det är ett sätt att släta över ett misslyckande.

Om Andersson verkligen hade ett ledarskap och ansåg att Nato var viktigt, borde hon ha försökt tala SSU till rätta. Åkt dit, hållit tal och förklarat att Sverige kan hamna i krig – och att trygghet kräver alliansens skydd. Hon borde ha förklarat för SSU att säkerhetspolitik inte handlar om utopism när det faktiskt råder krig i Europa – det handlar om att kunna försvara sig.

Så borde hon ha gjort. Men hade hon misslyckats – vilket är troligt – hade det blivit stora rubriker. Hennes ledarskap skulle ha ifrågasatts öppet.

Ledarskapet är en farlig fråga för Andersson – eller snarare bristen på det. För om hon inte ens får med sig sitt eget ungdomsförbund, hur ska hon då kunna få med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet? Om hennes oförmåga att samla stöd börjar diskuteras brett, riskerar hennes förtroende att snabbt erodera och hur ska hon då kunna framstå som en stark kandidat som statsminister?

Läs även: Sverige är landet där judar överväger att fly men nästan ingen reagerar