Svenska judar känner sig ofta övergivna, isolerade och hotade - av både sin omgivningen och tystnaden. Hatet normaliseras, och tystnaden breder ut sig. I en situation där förskolor måste vaktas av poliser med förstärkningsvapen saknas en debatt kring vad som är fel och hur det kunde bli så. Tystnaden från de anständiga är en påtaglig källa för oro, går det att lita på att man får hjälp om något händer?
För några månader sedan talade jag med en judisk vän. Vi växte upp tillsammans och umgicks mycket under gymnasietiden. Livet gick länge sida vid sida. I dag ser hans liv helt annorlunda ut än mitt.
En mening från samtalet har etsat sig fast. Han berättade hur trött han är på att varje dag lämna sitt barn på förskolan och gå förbi poliser beväpnade med MP5:or. Utanför förskolan står alltså tungt beväpnad polis med förstärkningsvapen. Familjen har, som förmodligen de flesta judiska familjer i Sverige, diskuterat att lämna landet. Fly landet – om man talar bondsvenska.
Det som håller många judiska familjer kvar är osäkerheten om vart man ska ta vägen. De flesta europeiska länder befinner sig i ungefär samma situation som Sverige – det handlar mer om grad än om art. USA har egna problem, både politiskt och med antisemitism, så det går också bort. Några nämner Sydamerika.
Israel hägrar för de flesta jag har talat med, men den avgörande faktorn är oftast barnen och värnplikten. Hos vissa finns också en rädsla för att ett långvarigt krig mellan Israel och dess grannar är på väg att bli ett faktum.
När jag funderar på om jag vill flytta utomlands igen handlar det alltid om något positivt – jag skulle i så fall flytta till något, inte från något. För många svenska judar är det ofta tvärtom - de flyttar från ett hotfullt Sverige till något tryggare.
Att känna sig hotad är ett återkommande tema när man talar med svenska judar. Det handlar inte om rädsla eller allmän oro, och absolut inte om ängslighet. När andra svenska föräldrar lämnar och hämtar på förskolan är deras största oro oftast trafiken. Kanske en stor hund som går förbi. Rädsla för att terrorister ska slå till – och behöva skjutas av polis – är så vitt jag vet något som bara judar oroar sig för. Jag känner heller inte till någon annan grupp i Sverige som har samma behov av vakter. Har samiska förskolor beväpnad polis som vaktar dem?
Hoten mot judar märks också på andra sätt. När Judiska Centralrådet 2023 släppte en rapport om antisemitismen som följde på pogromen den 7 oktober, konstaterades att ungefär hälften av Sveriges judar i närtid övervägt att lämna landet. Den absolut vanligaste orsaken är antisemitism.
Så vitt jag vet är judar den enda svenska minoritet där en så stor andel överväger att lämna landet. Kanske är jag konspiratoriskt lagd, men jag tror att om det hade varit samer eller sverigefinnar som övervägde att lämna Sverige på grund av hot – då hade diskussionen varit betydligt större. Förmodligen är de flesta ovetande om hur stor del av den judiska befolkningen som överväger att lämna landet.
I nästan alla andra sammanhang när det gäller brott, pratas det om förebyggande insatser. Det ska vara fritidsgårdar för att mota bort gängkriminalitet, skolprogram för att förebygga droger och brott. Antisemitism hanteras på ett helt annat sätt. Regeringen ger extrapengar till polisen, som svarar med att placera K-pistbeväpnade poliser utanför skolor och förskolor. Kampanjerna uteblir. Samtalen i skolan uteblir. Den breda mobiliseringen uteblir. Samtidigt tillåts hatet mot judar att vrålas ut på gator och torg.
En annan judisk kompis skriver ofta i sociala medier om hur han återkommande tar upp antisemitism – inte för att ”tjata”, utan för att han är rädd. Judar attackeras i New York, London, Paris och många andra städer. Svastikor målas återigen på synagogor, och hoten mot judar tilltar. Det bemöts med tystnad.
Han pekar på en parallell till 1930-talet som sällan diskuteras. Folk tänker gärna på nazister, uniformer, utsträckta armar och skrik. Men den verkligt skrämmande likheten är något annat: de anständiga människornas tystnad. Normaliseringen av hat mot judar och hur judar isoleras – det är där likheterna ligger.
Då sades det att judarna var grymma och giriga och bar skulden för Tysklands nederlag i Första världskriget. I dag är det kriget i Gaza som driver på hatet. Bilden av det grymma – och kollektiviseringen av judar – är densamma. Judar påförs också skuld för sin situation. Då hette det att de fick skylla sig själva för att de var giriga. I dag sägs det att alla judar får skylla sig själva för att de är grymma eller vill kontrollera världen. Judar är en av få grupper som hålls ansvariga för den rasism de utsätts för.
Det är märkligt att det talas mer om att Gazas befolkning inte kan hållas ansvarig för Hamas – än om det faktum att svenska judar pekas ut som ansvariga för Israel. Ett land många judar aldrig ens har besökt.
Men det som gör ondast att höra är en annan sorts oro – en som ekar djupt från 1930-talet. Det är rädslan för vilka av ens vänner som skulle skydda en om det verkligen brakar loss. Skulle du gömma en judisk vän eller familj?
Många svenska judar känner sig isolerade och övergivna. Det är där oron växer fram – en oro som får så många att vilja lämna landet. Staten, det offentliga, civilsamhället – och inte minst vänner och bekanta – vänder sig bort efter ett pliktskyldigt fördömande av antisemitism.
Kanske har jag missat något fall, men vad jag vet har inte en enda person åtalats efter alla demonstrationer som följde efter den 7 oktober. Bilkorteger som firade massmorden tilläts köra ostört. De närmast dagliga demonstrationerna störs inte av polisen, trots att de fylls av symboler för hat och terror, och tal fulla av hot. De hängda dockorna i Umeå verkar inte ens prövas av domstol.
Det offentliga väljer lugn – kanske av rädsla efter korankravallerna – framför att skydda judar och upprätthålla lag. Men att välja ”lugn” framför både lag och ordning är sällan en fungerande strategi.
Häromdagen fick ett hotell i Stockholm polisbevakning efter att konton på Instagram uppmanat människor att samlas utanför. Orsaken: det ryktades att en person som tjänstgjort i israeliska armén bodde där. Den här gången hände ingenting. Men med tanke på vad som skett i andra länder finns en uppenbar risk att judar i Sverige snart kommer att skadas eller dödas. Kanske stoppade polisen ett attentat.
Det är sådant som skrämmer. Den här gången fångades hoten i sociala medier så att polisen hann dit. Det är klart att en familj med barn tänker på sin situation. Utöver oro för skrapade knän, karies, allergier, giftiga plaster och annat som plågar och oroar barnfamiljer möts judiska familjer, i ensamhet, av hot om våld.
Min väns familj har bott i Sverige i fyra generationer. Det är sannolikt den sista generationen.
Hade det handlat om skatter, dålig utbildning, företagarklimat eller något annat – då hade man kanske kunnat förstå att vissa lämnar landet. Det är sorgligt, men sådant händer. Men när människor flyr för att Sverige inte längre kan erbjuda något så grundläggande som trygghet och säkerhet – då måste vi skämmas. Då måste vi ifrågasätta hur landet fungerar, och vad vi kan göra. Men framförallt hur vi får tillbaka tryggheten igen.
Annars kommer familj efter familj att lämna.
