I mars i år gjorde Magdalena Andersson ett nummer av att hon skulle ge bort sitt elstöd, 10 000 kronor, till välgörenhet. Hon tyckte att hon inte behövde pengarna. Några, inte minst DN hyllade hennes generositet. Lite grand som trissreklamen.

Men bland annat Bulletin menar att tar man ut 112 500 kronor i månaden för att hantera den ekonomiska chocken att leva på ett riksdagsdagsarvode så blir det ett spel för gallerierna. Andersson behövde inte ta ut någon fallskärm, hon ville och hon var ändå garanterad de pengarna som en bonuslön från partiet som partiledare. Men det är en bra affär för Socialdemokraterna att låta staten bekosta Andersson i ett år.

Med tanke på att medianlönen i Sverige ligger på 33 000 kronor har Andersson över fem normala inkomster i lön, nästan sex faktiskt. Så hon har råd. 10 000 kronor för att framstå som snäll och kunna peka lite finger är en överkomlig kostnad. Och det för bort fokus från varför elpriserna gick igenom taket. Med nästan sex vanliga inkomster plus hennes makes lön kan man unna sig lite marknadsföringskostnader. Inget fel i stora inkomster, konflikten är inte där utan i Anderssons höga svansföring och partiets angrepp på de rika.

Trots en mycket god inkomst valde Andersson att anlita ett städbolag som var allt annat än det fläckfria ideal som Socialdemokraterna brukar lyfta fram. Det uppdagades i samband med att ett larm av misstag utlöses av städarna och när polisen kom visade det sig att städerskan var svartanställd och utan uppehållstillstånd i Sverige. Städerskan fick varken arbeta i Sverige eller vistas här, vilket hennes arbetsgivare utnyttjade.

Pigdebatten tystnade lite. Det fanns en förståelse för att Andersson behövde någon som städade åt henne, liksom att det är jobbigt att behöva kolla upp ett städbolag innan man hyr in det. Från Socialdemokraternas håll var det nästan som om det var Andersson som var ett offer.

Städerskan hamnade i en prekär situation och fick inte ut sin lön. Hon hamnade i ett förvar innan hon skickades ur landet. Men nu är hon tillbaka igen för att driva en process mot företaget som hon var anställd i. Hon menar att det är över 80 000 kronor som hon aldrig har fått. Därtill finns ett krav på skadestånd.

Dagens Arbete skriver att firman Andersson anlitade har en ökänd ägare som tidigare är dömd för ekonomisk brottslighet och är oseriös. Facket har haft flera processer mot honom. Enligt facket hade det tagit ett par minuter att hitta informationen om bolaget och att det inte var seriöst. Om man tyckte det var viktigt. Uppenbart var det inte det. Andersson var kanske för arg på andra orättvisor för att hinna.

På nationaldagen talade Andersson om det svenska och det unika med Sverige, vad som gjorde henne till patriot. Det var lite märkliga saker men bland dem fanns att arbetsmarknaden var juste och att man gör rätt för sig. Tydligen är det unikt för Sverige. Ibland ska man inte gräva där man står.

Men det skaver att lyssna på Andersson prata om det där och samtidigt veta att hennes städerskas situation är så långt från Anderssons högtravande ord. En fattig kvinna från Nicaragua får inte ens ut det hon var lovad. Andersson hyllar ordning och reda på arbetsmarknaden och fördömer girighet. Samtidigt tar hon ut en fallskärm på över 110 000 kronor i månaden. Och anställer en kvinna som inte ens får betalt eller har rätt att vara i landet.

Men det finns en lösning. Ett alexanderhugg som löser alla problem. Andersson själv kan ge en månad av sin fallskärm till kvinnan. Det skulle lösa städerskans problem, det skulle balansera Anderssons fallskärm och det skulle göra Andersson gåvor till välgörenhet en aning mindre skenheliga. Med en lön på över 2,2 miljoner om året är det inte så att barnen inte kan få vinterkläder. Särskilt inte som Anderssons make är professor på Handelshögskolan i Stockholm. Andersson har råd att leva upp till de ideal som hon predikar. Eller så kan hon tona ner sitt moraliserande.

Men det kommer inte bli så att Andersson hjälper städerskan. Helt enkelt för att Andersson är av ett annat skrot och korn än hon vill framstå.