Socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson intervjuades i helgen i Svenska Dagbladet. Det var i stort en typisk intervju med henne, massor av attityd men väldigt få svar och definitivt en attityd som inte har täckning i hur hon har agerat.

Till exempel nöjer hon sig med att kommentera att hennes regeringsunderlag har tappat ett parti med att säga att det finns olika alternativ för att bilda regering. Ett sätt att kommentera som är långt ifrån den tuffhet vanligtvis hon har när hon pratar.

Hennes problem är att hon inte verkar lära av sina misstag. Politiker gör fel hela tiden, precis som andra, men förmår man inte att lära av felen kommer man att göra om dem hela tiden.

Intervjun bjuder på ett fantastiskt exempel på hur sådan insikt saknas. En reporter i intervjun frågar varför hon öppet stödjer Kamala Harris. För Andersson är svaret enkelt, Demokraterna är det parti som står Socialdemokraterna närmast. Men så tillägger hon:

– Och by the way, Trump försökte i praktiken genomföra en statskupp. Frågan är snarare varför Ulf Kristersson inte är tydligare.

Oavsett vad man tycker om Trump är det uppenbart att så inte var fallet. I så fall hade han åtalats för att ha försökt begå en statskupp. Hans åtal är kring andra saker. Dessutom är de som är dömda och åtalade för stormningen av Kapitolium också dömda för andra saker. Så Andersson slarvar med begrepp för att försöka ge ett tjuvnyp på Kristersson.

Det är typiskt Socialdemokraterna och en av de stora skillnaderna mellan S och Tidöpartierna. För de senare är utrikespolitiken inte en arena att vara tuff på eller en chans att få gläfsa lite. Inte heller är det en plats för inrikespolitik utan det är, precis som annan politik, något som ska tjäna svenska intressen. Utrikespolitik ska med andra ord inte vara en lekstuga för att plocka inrikespolitiska poänger utan gynna handel, säkerhetspolitik och liknande.

För Andersson borde det vara en smärtsamt tydlig erfarenhet. Hon misslyckades att få in Sverige i Nato eftersom bland annat hon, Annika Strandhäll, Ann Linde och andra roat sig med att bråka med Turkiets Erdogan och Ungerns Orban. När de två fick en chans att ge tillbaka tog de den, vilket förmodligen ingen förvånas över. Men vi var många som besviket fick vänta på medlemskap.

Inte minst fanns en ilska eftersom Andersson säkrade sitt val som statsminister genom att ge pengar till Erdogans motståndare.

Men med all den där tvärsäkerheten som Andersson har när det kommer till frågor hon inte vill eller förmår att hantera vet hon säkert att det inte kommer påverka relationen om hon stödjer Harris och Trump blir president. Han, av alla, skulle tydligen inte alls tjura eller ta illa upp.

– Man är ju sakpolitiker. När en statsminister möter en president handlar det om sakfrågor. Vi är alla politiker och vet att man kan vara politiska motståndare men ändå samarbeta.

Det är alltså Anderssons analys. Efter att ha sett hur tjejgängets bråkande skapade problem med medlemskapet i Nato. Hon till och med fördjupar:

– Det är ingen tvekan om att Trump och svensk socialdemokrati står jättelångt ifrån varandra. Men det hindrar inte ett bra samarbete och viktiga samtal. Det är så det funkar. Det vet alla.

Hon tillägger:

– Men att jag föredrar Kamala Harris kommer inte vara ett hinder för vår relation.

Man får nog anta att stödet till kurder inte heller gav några hinder i relationen till Erdogan i Anderssons värld. Eller att Strandhälls referenser till 30-talet och bråket med Ungern som följde på dem inte heller hade någon påverkan. Eftersom det ”handlar om sakfrågor”. Kanske räknas inte Nato till hennes sakfrågor.

Det rimmar kanske med de återkommande ursäkterna från politiker om att de har varit naiva. Men hela poängen med att ens antyda att man förlåter sådan naivitet är att man lär av sina misstag, vilket Andersson närmast gör en poäng av att hon inte gör.

Pladdrandet i utrikespolitiken stökade till Nato-medlemskapet. Det är uppenbart inte något hon har tagit till sig av. Frågan är vad hon ställer till med nästa gång?

Läs även: Centerns kovändning ger ett nytt politiskt landskap