Centern har gjort en kovändning och uppfattar nu SD och V som likvärdiga partier och tar avstånd från båda och allt samarbete med dem. Det förändrar det svenska politiska landskapet. Om C står vid sina ord innebär det att Magdalena Andersson tappar 5 procentenheter av sitt regeringsunderlag.
I fredags vaknade vi upp till vad som kan vara ett nytt politiskt landskap i Sverige. Det var ingen stor skräll i media utan några medier rapporterade här och var. Varför kan man spekulera i. Det kan vara att det kom så snabbt att det inte tas på allvar eller att det helt enkelt ogillades. Det är i så fall synd eftersom det hade varit intressant med en större debatt.
Det som hände är att Centern meddelade att de inte längre kan tänka sig att ingå i ett politiskt samarbete där Vänsterpartiet ingår. C säger nu nej till både SD och V vilket onekligen utlöste en hel del skämt. Men frågan är intressant och värd att resonera kring.
Läs även: C bryter med V på grund av partiets antisemitism
En brasklapp: Hela skiftet i svensk politik bygger på den kanske bräckliga länken att man kan lita på Centerpartiet. Att de säger en sak och faktiskt menar det. Bitvis har de varit ideologiskt benhårda, bitvis haft en mer flexibel ryggrad.
Dagen efter utspelet delade partiledaren Demirok en text på X av Edward Blom. Bloms poäng var att han ville se en storallians i Sverige mellan å ena sidan Moderaterna och å andra sidan Socialdemokraterna som går ihop och utan käbbel börjar lösa problem. Det är en korkad idé av en lång rad skäl, inte minst att sådana lösningar brukar sluta med att båda partierna får igenom sina sämsta förslag och att korruption börjar gro.
En möjlig tolkning, kanske direkt sannolik, är att det är Demiroks dröm. Han ska få bli dirigenten som får M och S att spela samstämmigt. Demirok viftar med sin taktpinne och skapar en balans mellan partierna. Tanken är så megaloman att det mycket väl kan vara Centerns nya strategi.
Tanken är i så fall att varken S eller M skulle vilja ge statsministerposten till den andra och därför går den till Demirok. Han tar en för gänget och styr landet. Då lyckas ett 5-procents parti få statsministerposten och kan göra alla de där magiska sakerna som väljarna inte förstår att C kan göra och få riket att blomstra.
Läs även: Politikens getingmidja
Det är något av en politisk dagdröm i klass med frågan vad man skulle göra med pengarna om man vann storvinsten på lotteri. Det kan inte uteslutas att den drömmen åtskilliga gånger har lett till febriga och sömnlösa nätter där Demirok först räddar Sverige och sen resten av världen.
Det centrala är att C spräcker blockpolitiken och ger oss tre alternativ i svensk politik i stället för de tidigare två. Tidöpartierna mot en opposition är de gamla alternativen, det nya är den tredje vägen är C+M+S. Att bara C företräder den linjen är roligt men inte så viktigt eftersom det är skiftet från Andersson är det viktiga. För C är drömmen om Sverigeherravälde viktig men för resten av partierna är det mandaten som räknas.
Ser man till SCB:s stora undersökning från i maj så är blocken:
Tidö: 19,8 19,5 3,2 och 2,8 vilket ger 45,3
Oppositionen är 35 8,2 5,2 och 4,5 vilket ger 52,9
Skillnaden i de gamla blocken är ungefär 7,5 procentenheter. Stryker man C från oppositionen så sjunker den ledningen till ca 3 procentenheter. Det är en ganska bra position i halvtid mellan två val.
Men återigen kan väldigt mycket hända, väljare kan gå till eller från C på olika sätt om de uppfattas representera ett tredje alternativ. Det kan vara ett alternativ för moderater som ogillar SD men avskyr S ännu mer. Det kan också vara ett alternativ för socialdemokrater och andra som liksom C är obekväma med den öppna rasismen i V.
Det är intressant att se hur Anderssons ledning har krympt påtagligt. Risken är också att V:s antisemitism kommer att smeta av sig på henne nu. Om varken Judiska Centralrådet eller C kan ta i V, varför är Andersson beredd att smutsa fingrarna? Påståenden om att Kristersson är beredd att acceptera rasism är också något som stänker tillbaka nu efter att Anderssons regeringsunderlag sprack på grund av rasism.
För Andersson blir frågan om hon vill välja att söka stöd hos C eller hos V? Utåt kommer hon givetvis att låtsas som inget har skett men problemet finns där, särskilt som V kräver en plats i regeringen.
I stället för att välja och därmed göra en av dem sura lutar hon sig mot en okänd framtid. Hon säger i en intervju i SvD att det finns flera alternativ för hur hon vill bilda regering. Något som fick Vänsterpartiet att gå genom taket av ilska.
En intressant fråga är hur medier kommer att redovisa opinionsundersökningar i framtiden. Kommer C att buntas ihop med V eller kommer det att struntas i att C inte vill ha med V att göra?
Några jobbiga frågor om Andersson väljer C eller V kommer förmodligen inte att ställas av gammelmedia.
