Man skulle kunna säga att Magdalena Anderssons tal saknade förnyelse, att Socialdemokraterna står och harvar där de har harvat i många år. Det går att säga – men det skulle inte vara riktigt sant.

För en sak som har ändrats är att talaren som agerar förband till Andersson numera tilltalar publiken med ”vänner” i stället för ”kamrater”. Det är ett litet steg, men det visar faktiskt att Socialdemokraterna inte helt har bitit sig fast i 70-talet.

Den som ska elda upp publiken åt Andersson – och det är en begränsad skara – är Socialdemokratiska studentförbundets ordförande Elfva Barrio. Det vore fel att kalla henne nytänkande.

Barrio väljer de upptrampade stigarna. Orden som Socialdemokrater vill höra. Det är de vanliga vulgariteterna om att regeringen fokuserar mer på sina aktieportföljer än på vanligt folk, bryr sig mer om att rekrytera sina kompisar än om att bygga en framtid för unga. I stället för att provocera eller utmana regeringen väcker hon en annan fråga: utgår hon verkligen ifrån att Socialdemokrater är så dumma att de tror att det är aktieportföljen som får människor att bli politiskt aktiva eller intresserade?

Vilket också väcker följdfrågor om varför hon och andra är aktiva Socialdemokrater.

Frågan är intressant att ha med sig när Magdalena Andersson äntrar talarstolen. Varför vill Andersson bli statsminister? Är det av egna eller av altruistiska skäl?

Något som är tydligare än hennes motiv är hur hon inte lyckas få med sig publiken. Stämningen påminner mer om SVT:s Café Umeå där Carola uppträder för fjärde programmet i rad. Man applåderar, men det är nog mest en gest av artighet.

Andersson talar om behovet av ett ledarskap som förmår samla vårt land. Ett ledarskap som kan samarbeta snarare än polarisera – ett ledarskap som gör det som krävs för att vårt land ska vara säkert. Ett ledarskap som står upp för det Sverige vi älskar.

Det sista är ett utmärkt exempel på socialdemokratisk retorik. Man vet att nästan alla är missnöjda och använder sedan ett begrepp som nästan alla på något sätt kan instämma i – eftersom begreppet aldrig ens definieras så att det får en ram.

Syftar Anderssons älskade Sverige på Olof Palmes Sverige? Göran Perssons, Fredrik Reinfeldts, Stefan Löfvens – eller hennes eget? Vem som helst kan välja en tid som passar. Och det är nog ingen vild gissning att Anderssons uppfattning om den svenska guldåldern var när hon själv levde i Sagerska palatset.

Men Andersson drömmer om en fornstor tid när det fanns ett ledarskap som hon gillade. Nu krävs inte ett drömmande ledarskap utan ett som kan möta en kaotisk omvärld: krig i Gaza och Ukraina, ett USA som ändrar spelregler som har gällt sedan andra världskriget, och ett Sverige som står inför fortsatta utmaningar av kriminalitet, migration, arbetslöshet och ekonomisk stagnation.

Vem hon ser som den ledaren är inte svårt att gissa. Vad som är svårare att gissa är hur hon ska lösa uppgiften. Exemplen på hur Sverige löste problemen – energifrågan, bränslepriserna och många andra – när Andersson var statsminister lyser med sin frånvaro. Vilket beror på att de lämnades över till Tidöpartierna att lösa.

Anderssons egna tillkortakommanden är självklart både glömda och förlåtna. Hon tar inte upp det land hon lämnade efter sig. Hon nämner inte den enkla saken att en statsminister alltid ska lämna ett bättre land efter sig än hon tog över. Inte ett uns av tacksamhet över att Tidöpartierna har börjat att städa efter henne och Löfven.

Men det mest slående är att samtidigt som hon talar om ett ledarskap som ska ena Sverige, så kan hon inte ens svara på vilka partier som ska sitta i hennes regering. Det är klart att de partierna kommer att ena Sverige – men vilka de är, det är Anderssons hemlis.

Andersson talar om ett ledarskap som kan göra Sverige säkert. Menar hon sina krumbukter kring Nato, eller när hon inte förmådde sig att säga att Ryssland hade invaderat Ukraina?

När hon talar om att samarbeta i stället för att polarisera – vad innebär det för hennes relation till SD?

Eller hur talet inleddes med att regeringen sitter för att berika sig – och hur hon återkommer till det. Är det att söka samarbete att påstå att regeringen sänker skatten av personlig girighet?

Och den förmodligen mest polariserande frågan i dag – integrationen, vars krona är det socialdemokratiska förslaget om tvångsblandning – hur passar den in i Anderssons lågmälda och breda styre?

Det märks att det finns en ideologisk kris hos Socialdemokraterna när Tidöavtalet inte slutade med avskaffad demokrati och koncentrationsläger. Plötsligt måste de tala om politiska lösningar, ideologi och andra jobbiga saker.

Läs även: Tobias Baudin: Argast i politiken, men aldrig på Socialdemokraterna