Morgan Johansson skräder inte orden när han för ett par dagar sedan deltog i Aktuellt. Som en fulländad hatets apostel sprider han en absurd konspirationsteori:

”Det handlar inte längre om ett krig mot Hamas i första hand. Israel driver den här politiken för att plåga ett folk så att de till slut ska ge upp hela drömmen om en palestinsk stat och kunna lägga beslag på deras land. Det är det det här egentligen handlar om nu.”

Läs även: Morgan Johansson: Israel krigar ”för att plåga ett folk”

Föreställningen om den judiska ondskan är en gammal trop som ständigt återkommer i olika skepnader. Johansson är antingen helt marinerad i den bilden – eller så vet han mycket väl hur han blåser i hundvisslan. Eller kanske både och.

Om public service nu ska syssla med att ta avstånd från saker som sägs i direktsändning, är detta ett gyllene tillfälle. En före detta minister, numera vice ordförande för utrikesutskottet, sprider konspirationsteorier på bästa sändningstid – helt utan mothugg.

Johansson har tidigare beskrivit Israels krig mot Hamas som ett av ”efterkrigstidens värsta brott mot mänskligheten”. En jämförelse man rimligen får anta placerar Gaza i samma kategori som folkmordet i Rwanda, massmorden i Kambodja, Sovjets utrensningar eller massakern i Srebrenica. Det är ingen liten jämförelse han gör.

Samtidigt märks kriget i Gaza alltmer i Sverige. Mellanösterns konflikter importeras hit och får eget liv: demonstrationer, våld, hot och vandaliseringar sker nästan dagligen. Antisemitism sprids, och hatet mot judar normaliseras.

Ungefär varannan jude i Sverige har övervägt att lämna landet. Den övervägande orsaken är antisemitism – ofta är frågan inte om man vill fly, utan vart.

En gång i tiden stred Johansson mot antisemitism. Då var det, trodde han, skinheads och nynazister som stod för ondskan. Man kan nästan se honom framför sig: hur han log självgott när han i godhetens namn satte dit rasisterna.

Regeringen Löfven – där Johansson och Magdalena Andersson båda ingick – beslutade till och med att Sverige skulle stå bakom International Holocaust Remembrance Alliances (IHRA) exempeldefinition av antisemitism.

Där finns tydliga exempel, som att sprida avhumaniserande och stereotypa anklagelser mot judar. Något Johansson nu själv ägnar sig åt.

Ett annat exempel gäller att avkräva Israel beteenden som inte förväntas av andra stater. Ändå förstorar Johansson svälten i Gaza samtidigt som han tiger om Jemen eller Sudan. Han ställer högre krav på Israel än på någon annan.

Och ser man till hans allierade i kampen mot Israel är det svårt att tro att Johansson längre står bakom sitt eget regeringsbeslut – att kalla Israel för ett rasistiskt projekt eller jämföra landet med apartheid. När tar någon av de gamla ministrarna avstånd från det?

Det som borde ha hänt, men som självklart inte hände, var att Magdalena Andersson gick ut och markerade. Som vice ordförande i utrikesutskottet är det djupt ovärdigt av Morgan Johansson att påstå att ett land ägnar sig åt nöjesplågeri. Än värre är Johanssons dåligt maskerade fördomar.

Blir Andersson statsminister finns en reell risk att Johansson blir utrikesminister. Det vore en katastrofal start för Sveriges relationer med vissa länder. I den förenklade värld som Public Service ger pågår inget kallt krig mellan Saudi och Iran. Vet man inte det kan man inte förstå att en konflikt med Israel också påverkar relationen med andra länder.

Men Johansson har en agenda: att göra inrikespolitik av Gaza. Genom att använda samma vulgära retorik som Palestinarörelsen fiskar han i grumliga vatten. Vänsterpartiet visade i EU-valet att hat mot Israel kan mobilisera grupper som annars inte röstar. De är enklare att locka till sig sådana soffliggare än de sista folkpartisterna.

Det luktar röstfiske lång väg. Det finns ingen retorik, inga lögner – inte ens ren rasism – som får Andersson att markera mot Johansson. Inte ens den enklaste gesten av anständighet, att Johansson i efterhand skulle tvingas erkänna att han gått för långt, krävs av honom.

Att Andersson duckar inför antisemitismen i Vänsterpartiet är illa nog, men begripligt. Hon är ingen ledare, hon följer vekt efter den som verkar stark. Men Morgan Johansson är inte vem som helst – han är en av hennes främsta förtrogna och han är hennes kandidat till utrikesminister. Därför är det hennes ansvar att markera.

Som alltid fegar Andersson ur. Hon försöker se anständig ut, men när hon ställs inför verkliga vägval väljer hon alltid det lätta framför det rätta.

Att låta hatet mot judar bli rumsrent är lätt, att göra rätt och huta åt Johansson, Vänsterpartiet och Palestinarörelsen törs hon inte.

Hatet frodas när Andersson inte vågar säga ifrån.

Läs även: Socialdemokraterna vill ha din röst – inte ge dig trygghet