Magdalena Andersson har på senare tid klappat igenom rejält. Snedsteg och dumheter staplas och hennes ovilja att ta ansvar förvärrar situationen ytterligare. När hon angrep opinionsbildaren Henrik Jönsson och antydde att han kanske var finansierad av Ryssland försökte hon i stället skylla ifrån sig på journalisten.

Dåliga beslut och att inte ta ansvar sätter sig. Först hos dem som inte gillar henne, sedan i media och sist hos de egna väljarna. Går man tillbaka till Håkan Juholt så trillade hans gloria av i samband med att Per T. Ohlsson i en krönika liknade honom vid Fleksnes. I början höll Socialdemokraterna emot och menade att det var ”hat” mot honom. Även Magdalena Andersson upplever sig bli utsatt för ”hat”från bland andra Henrik Jönsson.
Efter Ohlssons krönika skiftade sakta media bild och ganska snart blev både media och de egna väljarna övertygade. Håkan Juholt passade bättre i ”Pang i bygget”, ”Fleksnes” eller ”Svensson, Svensson” än i en regering.

En liknande resa, men från en mycket lägre startpunkt, gjorde Lars Ohly. Förtroendet var kanske aldrig i topp, och det är tveksamt om ens han själv hade så bristande självinsikt att han trodde sig kunna sitta i en regering. Efter en påhittad fotbollsmatch med Nacka Skoglund och påhittade SMS var hans förtroende utraderat. Ett par år innan SMS existerade hade det skickats glädjesms om att Tjeckoslovakien hade blivit fritt från kommunism.

Magdalena Andersson går i samma riktning. Krokodiltårarna över Jamal El-Haj, lögnen om att det var DN som tog upp Henrik Jönsson är några av hennes felsteg. Samtligt vill hon inte ta politiskt ansvar. Hon hävdar att det var högerns rasism som fick henne att stå upp för Jamal El-Haj och att det var en tidsanda som fick henne att driva den migrationspolitik hon drev. Just oförmåga att stå emot tidsandan är kanske en ovanligt dålig ursäkt för någon som vill leda ett land. Om inte tanken är att förkroppsliga opportunism och populism.

Bristande tilltro till någons relation till sanning och förmåga är ofta en punkt där media börjar granska hårdare. Det finns en blodlukt som hetsar och en fälld partiledare är en karriärboost som överträffar det mesta.

I Magdalena Anderssons fall finns det flera saker som väcker frågor och där det absolut finns skäl att granska henne. Vilket förmodligen redan har börjat.

För att ta ett strå ur stacken. Ett strå med påfallande likheter med Lars Ohlys historier.

Sommaren 1989 var Magdalena Andersson 22 år gammal. Precis som vilken 22-åring som helst valde hon att spendera sin sommar i DDR. Hon kände något i luften, en kritik mot diktaturen och därför kunde hon, enligt egen utsago, vara med på en av demonstrationerna mot diktaturen. Hon berättar, på Facebook, om hur de i början bara var ett 20-tal. Se gärna klippet.

Man får verkligen beundra hennes mod. En av kanske 20 personer som stod upp mot DDR och Stasi. 22-år gammal och utan någon som kunde hjälpa henne om Stasi kom.

Men demonstrationerna växte. Först var det Andersson och ett tjugotal, och sen blev de tusentals allt fler tills muren föll.

Det var en spännande tid, den där tiden från demonstrationerna började tills diktaturen föll. 4 september hölls den första demonstrationen. 9 november föll diktaturen. En vår både för Östtyskland och för Europa. Däremot är det inte en tid som många kallar sommar, varför Andersson beskriver sin tid i DDR som sommar och refererar till händelser på hösten är det svårt att förstå. Dessutom är det en höst då hon pluggade på Handels i Stockholm.

Hon berättar också i klippet om hur hennes vänner var kritiska till de ekonomiska klyftorna. Insikten om hennes vänners nostalgi och saknad över att det inte längre var åratal av kö för en Trabant utan att det numera gick att få en bil samma dag, om man hade jobb och kunde betala, det gav henne insikter. Det krävs fördelningspolitik.

Ett kanske märkligt påstående av någon som inte nöjer sig med en riksdagslön utan får mer än lika mycket till av partiet. Det är inget fel med en hög lön, men ser man faran i klyftor borde man inte i så fall avstå de där nästan 120 000 extra i månaden? Eller för den delen inte ta ut en lika stor fallskärm under året efter hon slutade som statsminister.

Anderssons mod och självständighet som 22-åring är väl värt att berömma. I januari samma år åkte Ingvar Carlsson, partiledare och statsminister, till DDR. Han skulle gratulera diktatorn Honecker till att diktaturen överlevt i 40 år. Kritiken var hård men inte från det egna partiet utan från borgerligheten. Fem år tidigare hade Olof Palme besökt Östberlin. I stället för att kritisera diktaturen talande han om samarbete och vänskap. Stellan Arvidsson var en annan viktig socialdemokrat som såg med mycket ljusa ögon på DDR. Han ville reformera svensk skola efter DDR:s. Socialdemokraterna hade inte en kritisk hållning till DDR.

Mot det stod en ensam tuff 22-åring. När hon stod där utanför Nicolaikirche i början av september 1989 utmanade hon inte bara DDR och Stasi. Hon utmanade även sin partiledning och den svenska statsministerns syn på hela DDR. Ingvar Carlsson firade 40 år av DDR. Magdalena Andersson protesterade. Det är ett beundransvärt mod och självständighet. Då kunde hon stå emot tidsandan.

Det är inte utan att man önskar att hon inte var så modest i sina bedrifter. Som en av pionjärerna i kampen som faktiskt fällde DDR och skapade en våg av demokrati i Europa måste hon ha fantastiska historier att berätta. Bokstavligen måste hon ha känt historiens vingslag.

Hon borde ge en intervju om den där hösten i DDR.