Några dagar försenat och med en märklig vinkel kom till slut diskussionen om klänningarna på årets nobelfest. Efter att oppositionens tre kvinnliga partiledare klätt sig så illa att de ser ut som de onda i en barnskräckis spreds en upprördhet om att kvinnors utseende kommenterades. Det anses vara ofint.

De tre, oavsett om man ser dem som de tre musketörerna eller askungens familj, är inte i första hand kvinnor. I första hand är de makthavare. Det finns en enorm skillnad mellan att hänga ut en person lite på måfå – och en före detta statsminister och de två hon vill ta makten tillsammans med. Det finns också en skillnad på vad som är god ton i medier, riksdagskollegor emellan och folk i gemen.

En svensk författare, en av de bättre, skrev på nätet om händelsen och menade att man inte ska göra saker man inte vill att ens barn ska göra. Det är en bra princip för uppfostran men den passar inte riktigt här. Det som häcklas här är makten och jag hoppas att min dotter kommer att häckla den när hon blir vuxen. Att stå tindrande inför makten är vanskligt, om inte rent av farligt.

Det andra är skillnaden i att säga saker till någon och om någon. Jag har skämtat ett otal gånger om Magdalena Anderssons och Märta Stenevis kognitiva förmågor, eller snarare avsaknad av sådana, ett otal gånger i skrift och i tal. Hade jag träffat dem hade jag absolut inte varit oförskämd. Det är olika saker. På samma sätt är jag helt övertygad om att Andersson har kallat Ulf Kristersson för både dum och värre saker privat men trots det uppför sig åtminstone hyfsat när de ses.

Men låt oss bredda perspektivet. Hur många har ryckt ut till Boris Johnsons eller Donald Trumps försvar när det har påpekats att de ser ut som närmast skämtfigurer? Om att Fredrik Reinfeldt såg ut som Alfons Åbergs pappa? Eller om Ingvar ”Foten” Carlsson?

Politisk karikatyr är närmast en egen konstform som sträcker sig från antiken till nu. Från ”Spitting images” till Charlie Hebdo. Näsor, frisyrer, påsar under ögonen, kinder, ögonbryn och annat lyfts fram och skämtas om. Man kan, bör och får skämta så. Makten måste vara ett mål för humor annars blir humorlösheten i sig rolig. Nordkorea-rolig.

Politisk humor är ofta rolig men fyller också ett slags funktion. Politikerna stiftar lagar, tar våra pengar och all offentlig makt går ut över oss. Men vi, kreti och pleti, är de som får sista skrattet.

Som så ofta hamnar Aftonbladet i en klass för sig själva. I bilagan Livsstil skriver de: ”Magdalena Andersson får döpa om sig till Cruella De Vil efter den här kvällen i Stadshuset. Det är bara dalmatinerhundarna som fattas”. Jag hade faktiskt nöjt mig med Morgan Johansson som en liten ilsken chihuahua i hennes knä. Som morrar och visar tänderna.

Några dagar senare går Peter Kadhammar loss. Han pekar ut Per Gudmundson och menar att Gudmundson släpper loss hat med en oskyldig bild med kommentaren att han ska spara bilden. ”Så blir fnittret mot Magdalena Andersson en orgie i hat” kallar Kadhammar sin text. Tydligen finns en viktig skillnad mot hans kollegors skämt om samma look. Orgien i hat på Gudmundsons Facebook är tydligen dessutom värre eftersom många av de som deltar är högutbildade.

Men kanske är det en annan sak som är mest påtaglig. Diskussionen görs till en fråga om manligt och kvinnligt. Som om det fanns en påtaglig skillnad i hur människor ska bemötas eller i vad de tål, beroende på kön. Men Andersson är alltså inte där som kvinna utan som partiledare för Socialdemokraterna. Det är hennes primära roll och funktion. Är hon rädd för kritik av hennes kläder så får man vara mer neutral. Men framförallt är väl inte kvinnor så fragila att de, till skillnad från riktiga karlar, inte tål satir eller kritik? Sådant har vi väl lagt bakom oss?

På samma sätt som Anderssons tårar kring Jamal El-Haj är något som får beundras, häcklas, skojas med eller tas på djupt allvar, måste det gå att skämta kring henne. Som när hon tar en selfie med en gängkriminell rappare och har fylleknäppt skjorta.

Vill man bli statsminister, är politiker, eller på annat sätt är en del av makten, får man stå ut med en del satir – humor som kan vara rå, rolig eller bara plump och taktlös. Folket måste inte ha god smak och det är en del av rollen som politiker att kritiseras.

Ett samhälle där plebejerna förväntas vara tysta och snälla är inte särskilt välfungerande. Det är också konstigt om alla ska låtsas som att de tre såg fullt normala ut. De väljer en speciell look, ska vi låtsas vara blinda? Vill vi ha kejsarinnans nya klänning där ingen törs säga att det inte ser riktigt klokt ut?

Humor är viktigt. Att driva med makten är viktigt. Vill man slippa att riskera att bli driven med får man antingen välja att se tråkig ut eller inte söka makt.

Enligt en ickeverifierad studie från hemligt skrattinstitut i Schweiz är humorlöshet en inkörsport till att bli som Kadhammar. Resultaten är osäkra men det finns ingen vinst i att ta risker. Kostnaden är så liten, och förlusten potentiellt stor, så argumenten för att ta risken är mycket svaga.

Så skratta mer, häckla makten mer, och försök ha kul. En massa saker är sådant som man själv inte roas av, men sådant får man vara tolerant med. Nästa skämt kanske är roligt. Är man desperat kan man alltid skratta åt Annika Strandhälls dumheter, det tycks mer accepterat än att skratta åt än om hon har fula kläder. Strandhäll kommer fortsätta att vara dum i morgon, men Andersson kommer att gå tillbaka till sina tråkiga kläder.

Läs även: Svenska elever klarar Pisa tredje bäst i Europa