Hjort: Mäns våld mot kvinnor? Nej det handlar om psykiatri

Regeringen har beslutat att skapa ett nytt råd: ”Rådet för kvinnofrid”. Rådet ska ledas direkt av statsministern och ska bekämpa ”mäns våld mot kvinnor”.

Det är svårt att inte höja på ögonbrynen. Inte för att problemet är oviktigt – tvärtom. Utan för att politiken, ännu en gång, tycks välja det mest publikfriande spåret. Och i ett valår blir symbolpolitiken sällan mer draperad i chockrosa än så här.

För Guds skull, det är ju ett valår – har statsministern inget bättre för sig?

Rådet kommer som en reaktion på de båda mord som skedde under julen: en kvinna som mördades i Boden och en annan kvinna som mördades i Rönninge. I båda fallen var det en man som mördade en kvinna. I fallet i Boden försökte gärningsmannen dessutom mörda dottern till mordoffret.

De båda morden är förmodligen, tillsammans med massmordet på Risbergska i Örebro, de mest omdiskuterade morden vid sidan av gängbrotten. Vidriga och bestialiska dåd. Ytterligare ett omdiskuterat mord är när en ambulanssjukvårdare mördades vid en utryckning.

Många skulle förmodligen inte räkna in Risbergska eller ambulansmordet som mord som kategoriseras nära de två som skedde i december. Det är ju i ena fallet en masskjutning, inte en man som ger sig på kvinnor – och i det andra fallet en ambulanssjukvårdare som mördas.

Men det finns en koppling som långt hårdare binder ihop de fyra morden än att mördaren är man. Vill man försöka förstå ska man inte titta mellan benen på gärningsmannen, eftersom det finns många miljoner män som aldrig begår något slags brott. Det som binder ihop de fyra är inte att de är män.

Att gärningsmännen är män är ett faktum – men också ett dåligt svar. Miljontals män begår aldrig brott. Att stirra sig blind på kön riskerar att bli en intellektuell genväg som leder fel.

Faktorn som går igen är att de alla är psykiskt sjuka. Det är inte minst tydligt i fallet där en ambulanssjukvårdare mördades av en man som enligt uppgift ville dö genom att bli skjuten av polis.

Mamman till gärningsmannen i Boden försökte till och med få honom inspärrad dagarna innan mordet. Mannen som mördade ambulanssjukvårdaren angrep en annan ambulanssjukvårdare några dagar tidigare. Mördaren på Risbergska hade varit diagnostiserad sedan tonåren. Rönningemördaren är pedofil, nekrofil och menar att hans autism borde räcka för att han ska slippa fängelse.

Kanske har statsministern rätt – men det verkar finnas ett viktigare samband än kön.

Men det är ett samband som inte är lika publikfriande och som inte får feminister att bli glada. Dessutom är det ett dyrt problem att åtgärda, och det är svårt. Att skylla på giftig manlighet är enkelt, billigt och publikfriande. Det ger dessutom nötter möjligheten att sitta i ring, hålla varandra i händerna och tro att deras prat minskar våldet i samhället. Att människor som ändå inte är våldsamma pratar om sina känslor minskar ju inte våldet.

Ett råd är däremot billigt. Ett råd signalerar handlingskraft. Ett råd ger presskonferenser, möten och rubriker. Och det passar ett valår.

Problemet är att symboler inte stoppar knivar, skjutvapen eller människor i psykos. Det gör däremot fungerande vårdkedjor, fungerande tvångsvård och en stat som tar ansvar när familjer slår larm.

Inte minst i ett valår kunde man önska att statsministern lade sin tid på att lösa problem snarare än att sitta av möten med ett råd. Men det kanske glädjer hans hustru.

För skulle det vara så att jag har rätt i att det vi ser framför allt är ett problem kring psykiatrisk vård – och inte, som statsministern tror, en fråga om manlighet – då kommer fler att dö. Människor som borde ha varit inlåsta och under behandling kommer i så fall att gå fria och kunna skada eller mörda andra. Det kommer inte att skaka samhället, men några familjer kommer att förlora en älskad.

I stället för att följa upp den möjligheten kommer statsministern att sitta och diskutera manlighet.

Och mönstret med en psykiatri som klappar ihop är gammalt. Mordet på Anna Lindh är inte ett exempel på mäns våld mot kvinnor utan på en psykiatri som havererade. Det var 25 år sedan.

Psykiatrin är där man borde lägga resurserna och ha ett tydligt fokus. En nollvision: att ingen ska behöva dö för att psykiatrin inte fungerar som den borde. Vägen dit är inte ett nytt råd. Den är reformer – och ansvar.

SE ÄVEN: Leif V Erixell: ”Mäns våld mot kvinnor” – När radikalfeminismen blev Moderat

Bristerna är säkert flera: synen på sjukdom, möjligheterna till tvångsvård och mycket annat. Med den djupa insikten om att jag är en dilettant i både psykiatri och dess organisation är min gissning att problemet förmodligen inte i första hand är läkarna, utan politiken och möjligheterna. Säkert finns mängder av administrativa problem som jag inte har en aning om.

Men det är där man borde börja jobba för att stoppa nästa mord. Börja med att träffa läkare och annan personal. Se vilka möjligheter och brister som finns, och fundera på hur man kan modernisera både straffen och vården för att få stopp på de psykiskt sjuka som mördar.

Då kan man få faktiska resultat – och inte bara symbolpolitik.

Läs även: Katja Nyberg borde lämna riksdagen

Följ mig gärna på X/Twitter