1998 dömdes Maria Kich till livstids fängelse för att ha mördat och sedan styckat sin man under de mest förnedrande former. Bland annat hade hon kört hans huvud under hög värme i ugnen. Ett fruktansvärt brott, begått av en uppenbar psykopat.

En annan kvinna i genren är australiensiskan Katherine Knight. År 2000 mördade hon sin partner John Price. Hon flådde kroppen, styckade den och lagade delar av köttet med avsikt att servera det till hans barn. Fler exempel finns, som Erika Sifrit och Aileen Wuornos från USA (googla om intresse finns.)

Men hur man än tittar i ”läggen” för dessa mord så ser man inga rubriker av typen ”Vi måste stoppa kvinnors våld mot män”. Av naturliga skäl: det finns ingen generell tendens hos kvinnor att mörda män, än mindre förnedra dem med likskändning, på samma sätt som inte heller män generellt har någon sådan inneboende tendens.

Men vänta nu! Kan man höra stridsropet. ”Män är ju ’överrepresenterade’ i våld och aggression mot kvinnor!” Helt sant, (fast cirka 70 procent av alla mordoffer per år i Sverige är män). Mannen är evolutionsmässigt utrustad med en större tendens till fysisk aggressivitet, vilket är bevisat i stora metastudier och daglig mänsklig erfarenhet. De flesta bestialiska mord begås av män, men det är ändå enligt statistiken runt 12 procent av kända seriemördare som är kvinnor.

Det kollektivistiska felslutet

Men att från detta dra slutsatsen att de som mördar (och till och med lemlästar) kvinnor gör det för att de är ”män” och inte drogade galningar, psykopater, mentalt skadade, våldsbenägna ”incels” och empatilösa svin är en slutsats som knappt ens en normal sjuåring skulle dra. Ändå ligger det inbäddat i begreppet ”mäns våld mot kvinnor”; alla män är kapabla att slå, mörda, förnedra och stycka en kvinna, även din make och din pappa. Tro ingett annat! De är ju en del av det ”strukturella” och ”patriarkala” förtrycket.

Allt individuellt ansvar och den enorma variationen av mänskliga karaktärsdrag som de facto finns, inklusive alla empiriska data som säger att det är mentalt skadade eller psykopatiska och udda individer som begår de grövsta brotten, blir alla hoptryckta i den radikalfeministiska burken med namnet ”Mäns våld mot kvinnor”.

Frågan många ställer sig är: Hur kan då ett sådant grovt och ovärdigt generaliserande begrepp få fäste i debatten och inom politiken? För att förstå detta måste vi gå till begreppets historia.

Etymologin – när en skruvad teori blir ett axiom

Begreppet härrör från den radikalfeministiska teoribildningen under 1970-talet, med ”tänkare” som Kate Millett, Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon där våld tolkades som ett strukturellt uttryck för patriarkal makt. I denna föreställningsvärld är våld inte i första hand en individuell handling, utan något män gör som män. Därav formuleringen: ”mäns våld mot kvinnor.” Subjektet är kollektivt, ansvaret fördelas därefter: alla män är indirekt skyldiga för det ”strukturella” och ”patriarkala våldet”.

När detta begrepp senare institutionaliserades i svensk politik och myndighetsspråk – inte minst genom kvinnofridspropositionen och dess förarbeten och motivtexter (1997/98:55) – upphörde det att vara en hypotes och blev i stället ett axiom. Våld skulle förstås genom ”könsmaktsperspektivet”, oavsett om empirin visade något annat. Språket började styra verklighetsbeskrivningen, inte tvärtom.

Att kvinnor utsätts för våld är ett stort problem men vi löser det inte genom att ett normativt vänsterideologiskt begrepp tillåts ersätta analytisk precision. Genom att låsa våldet till en högst dubiös könsmaktsförklaring osynliggörs centrala faktorer: missbruk, psykisk ohälsa, social marginalisering, ömsesidigt relationsvåld och våld i samkönade relationer. Det som inte passar teorin – och verkligen betyder något – hamnar utanför synfältet.

Uppkomsten av en statsideologi

Uttrycket fungerar dessutom kollektiviserande. Män blir inte bara en statistisk kategori, utan ett kollektivt moraliskt subjekt som i debatten sägs vägra ta ansvar. I den radikalfeministiska diskursen framstår våldet mot kvinnor som en oundviklig kollektiv egenskap snarare än som handlingar begångna av individer.

Ett sådant språkbruk hade varit otänkbart i andra sammanhang (som till exempel i vissa kvinnors våld mot män eller vissa barns våld mot andra barn – ”stoppa barns våld mot barn”?) men här betraktas det av impulsiva uppropsmakare och politiker som progressivt. Varför?

Därför att denna radikalfeministiska kollektivistiska diskurs har ätit sig in i själva statsideologin med tillhörande spegling i den allmänna kulturen, (vilket jag för övrigt försökt beskriva i boken Den svenska Statsideologin). Det som kännetecknar en statsideologi är att dess innehåll blir en del det omedvetna tänkandet, det hasplas fram som självklarheter utan närmare analys. Någon har en gång lyckats slå fast att detta är progressivt, sedan rullar det bara på.

Detta säger tyvärr mer än vad de flesta vill veta om våra politikers och olika debattörers förmåga att främja sig från grupptänk. Det är i detta ljus man ska se vår statsministers nya ministerråd. ”Regeringen ska utforma en nollvision för mäns våld mot kvinnor, skriver statsminister Ulf Kristersson”.

SE ÄVEN: DEBATT: 20 år av rättsröta – sanning har underordnats ideologi

Statsministern har tidigare visat en uttalad tendens att falla i farstun för vad vänsterradikala grupper lobbar om, vilket är lite av en gåta eftersom han rimligen borde inse att det inte har någon bäring på eller utökar hans valmanskår.

Det har bland annat tagit sig uttryck i den nya könsbyteslagen, som för övrigt den misstänkte mördaren i Rönninge utnyttjat. Samma sak med ”mäns våld mot kvinnor” där Kristersson bekräftar min tes om den svenska statsideologin vars radikalfeministiska fraser flyger ut munnen på många folkvalda i staten utan minsta reflektion eller eftertanke. Det är beklagligt om än mänskligt för dem som ständigt och jämt bombarderats av nämnda ”progressiva” vänsterretorik, men som man ändå tycker att vissa av dem – givet deras torgförda upplysningsbaserade grundprinciper – borde ha kunnat stå emot.

SE ÄVEN: Vilma Andersson häktas för mordet i Rönninge

Ett språkbruk som döljer när vi behöver upplysning

Konsekvensen av nämnda ideologiserade språkbruk blir ett offentligt samtal där relevanta frågor riskerar att sorteras bort. Den som problematiserar begreppet riskerar att misstänkliggöras. Men vetenskap och rättsstat förutsätter just detta: möjligheten att skilja mellan beskrivning och värdering, mellan struktur och individ. Och som sagt: hela den svenska lagstiftningen bygger på att straffansvar knyts till konkreta handlingar av individer, inte till abstrakta kollektiva egenskaper. Europakonventionen slår också fast att straff ska vara personligt och att ingen ska straffas för vad någon annan gjort – ej heller misstänkliggöras.

Allt detta sätts i fråga av sådant som upprop och ministerråd som talar om ”mäns våld mot kvinnor”. Det korrekta är förstås ”vissa mäns våld mot kvinnor” men detta är egentligen så självklart att begreppet blir lite fånigt. Den radikalfeministiska tonen är kvar med det kollektivistiska giftet är neutraliserat. Således, för att säga det som borde vara självklart – om det inte var för att vi lever i ett land med konstanta farsoter av grupptänk inom de ledande mediala och politiska klasserna – låt oss återgå till individen. Den sjuka, asociala, depraverade, psykopatiska människan, som de facto finns av båda könen och tyvärr är en del av den mänskliga artens arvedel; dess olika defekter och tillkortakommande. Detta är defekter som vi inte kan synliggöra och hantera genom kollektivistiska tillvitelser. Istället för att kasta ljus på de verkliga problemen (vissa individers olika sjuka, våldsamma och mordiska beteenden och samhällets reaktion och hantering på och av dessa) så döljer vi dem med ideologiskt nonsens.

Dags att komma ut ur den vänsterideologiska dimman

Vad gäller samhällets reaktion finns uppenbarligen mycket att göra. Den galning som tog livet av kvinnan i Rönninge skulle, om vi inte haft ett så förövarvänligt (några skulle säga feminiserat) rättssystem, aldrig ha släppts ut på det lättvindiga sätt som nu skedde. Och det är tyvärr inte första gången som psykiskt labila människor, på grund av misslyckanden inom psykvården och rättssystemet, orsakat oskyldiga människors död.

Om målet är att minska våldet, snarare än att kolportera en vänsterideologisk berättelse, behöver vi återvända till ett språk som förklarar istället för att döma eller misstänkliggöra hela kollektiv. Våld kräver åtgärder – men det kräver också ett minimum av intellektuell klarsyn, ett tydligt och prioriterat brottsofferperspektiv (strängare straff för uppenbart farliga personer) och att vi håller fast vid individbaserade rättsprinciper.

Leif V Erixell

Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden, Den svenska statsideologin, Omstart Sverige och Samhällspolitisk ordbok.