De mediala turerna kring polisanmälan mot Alice Teodorescu Måwe (ATM) har varit absurda. Det är inte bara själva fallet, utan också den mediala hanteringen som har spårat ur.

En snabb bakgrund: en vänsterpartistisk tjänsteman lämnade in en polisanmälan till den belgiska polisen, där ATM anklagades för misshandel. Händelsen anmäldes även till parlamentets talman. Talmannen har gått ut och meddelat att deras granskning visar att ATM hade rätt – att det var hon som blev påhoppad.

ATM:s version är att en person filmade henne. När hon frågade varför, svarade personen att det var för att ”tala om för världen vilken hemsk person” ATM är. ATM tog då upp sin telefon och fotograferade vänsterpartisten, som försökte ta telefonen ifrån henne. Tumult uppstod och vakter tillkallades. Händelsen har även anmälts till parlamentets säkerhetsavdelning.

En första indikation på skuldfrågan är att Vänsterpartiet numera endast talar om att personen fick rivmärken – inte längre att personen blev angripen. En annan indikation är att det är kanslichefen som sköter all kommunikation, medan politikerna håller sig undan. På kristdemokratisk sida uttalar sig både partiledaren och ATM. Inte ens den den vänsterpartistiske parlamentariker som har anställt tjänstemannen har sagt något. Kanske inte den bästa av chefer.

Inledningsvis framstod det som ord mot ord. ATM hävdade att hon angreps, tjänstemannen hävdade motsatsen.

Här kommer clownerna – förlåt, svensk media – in på scenen. En illa dold animositet mot ATM lyser igenom, och det känns nästan som att man hoppas att hon inte bara kastas ut ur parlamentet, utan även in i fängelse. Vatten och bröd tycks för en gångs skull lockande.

Problemet är att det inte handlar om ord mot ord. Det finns mer att gå på. Händelsen fångades av övervakningskameror.

– Den första bedömningen av händelsen bekräftar parlamentarikerns version, säger Delphine Colard, Europaparlamentets presstalesperson, till Aftonbladet.

Trots att Europaparlamentet snabbt gick ut med denna information fortsatte svenska medier att vinkla händelsen som om ATM var den skyldiga. Hon är skakad och har begärt extra säkerhet.

Att begära extra säkerhet är onekligen en udda reaktion om man just oprovocerat har överfallit en vänsterpartistisk tjänsteman.

Text-TV hade länge rubriken ”Teodorescu Måwe (KD) polisanmäld”, långt efter att parlamentet meddelat att ATM blev angripen.

SVT tog det ett steg längre i ett reportage där de först påpekade att detaljerna är oklara, för att sedan börja diskutera ATM:s åtalsimmunitet. Reportaget nämnde hur andra politiker har straffats, för att därefter konstatera att det troligaste är att immuniteten inte hävs – men att några dagars traktamente kanske inte betalas ut. Möjligheten att tjänstemannen skulle ha varit den skyldiga nämns inte inte heller diskuterades eventuella straff i belgisk domstol eller från parlamentet.

Uppenbart har SVT redan avgjort skuldfrågan. De vet på något vis att det parlamentet såg på övervakningsbilderna inte stämmer. Kristdemokrat = skyldig, vänsterpartist = offer. Rollerna är redan fördelade.

Det andra alternativet – att ATM angripits av en tjänsteman och att Vänsterpartiet sedan riktat en falsk anmälan mot en politiker – är betydligt allvarligare. Det verkar även Vänsterpartiet förstå, eftersom partiledaren Nooshi Dadgostar vägrar uttala sig.

Det är också värt att notera att agerandet påminner om hur en vänsterpartist tidigare angrep journalisten Joakim Lamotte vid en palestinademonstration.

DN skildrar händelsen på liknande sätt. ATM är polisanmäld och ”hävdar att hon är oskyldig”. SVD har en liknande vinkling, där man efter en lång artikel bara i förbigående nämner att parlamentet bekräftar ATM:s version. Även långt efter att parlamentets talman avgjort skuldfrågan antyder man att det råder olika versioner.

Vänsterpartiet driver en absurd linje om att parlamentet ”alltid ställer sig på ledamöternas sida”. Att parlamentet skulle ljuga om vad som finns på film låter extremt osannolikt – särskilt eftersom bråket kan leda till åtal för den vänsterpartistiska tjänstemannen, antingen för förtal eller för falsk tillvitelse.

Ytterligare en absurd detalj: Vänsterpartiet menar att Europaparlamentet gynnar ”det starkare partiet”. Den kristdemokratiska EPP-gruppen är störst i parlamentet, medan Vänsterpartiets grupp är bland de minsta. Det måste vara något slags intersektionell övning på brottsbalken.

Det är kanske att ta i att kalla mediernas rapportering för medveten smutskastning. Men den är extremt vinklad – och vinklad politiskt snarare än utifrån sannolikhet. Den officiella versionen från parlamentet är att ATM blev angripen. Varför är då inte rubriken:

”Teodorescu angreps av vänsterpartistisk tjänsteman”?

Eller, om man vill vara försiktig: att hon trakasserades – eller till och med trängdes.

Det finns ofta en slags förvåning över det faktum att förtroendet för de stora medierna i Sverige skiljer sig kraftigt åt beroende på politisk hemvist. Vänsterväljare litar på medierna, högern är mer skeptisk. Ofta antyds att det beror på konspirationstro eller foliehattar. En rimligare förklaring är det vi ser nu: att media mycket tydligt tar ställning i frågan om vem som är förövare och offer – även när det strider mot den officiella versionen.

Det hade varit enklare – och bättre – om medierna bara rapporterade vad som hänt och lät läsarna tolka och sätta saker i kontext själva.

Flera redaktioner borde fundera över hur de skildrade händelsen, och varför de valde det perspektiv de gjorde. Var det fördomar om kristdemokrater? En sympati för Vänsterpartiet?

Även Magdalena Andersson bör reflektera. Vänsterpartiet har allvarliga problem med antisemitism, och det verkar ha varit ett motiv i det här fallet. Hennes regeringsalternativ har uppenbara demokratiska problem – särskilt om det accepterar att man attackerar demokratiskt valda politiker.

Samtidigt är Socialdemokraterna inte utan skuld. I en situation där ATM rest hem, talar om rädsla och stress – då hetsar även socialdemokratiska politiker vidare. Riksdagsledamoten Ola Möller lade ut ett klipp där han påstår att ATM inte bara har stöttat det israeliska mördandet, utan också profiterat på det. Det är mer av en megafon än en hundvissla.

Samtidigt som media och socialdemokrater hetsar mot politiker, och Vänsterpartiet radikaliseras till den grad att tjänstemän tar till våld, rapporteras om antisemitiska mord i USA. Det är tyvärr inte otänkbart att vi får se det även i Sverige.

Läs även: Owe Nilssons svammel om public service och Lars Beckman