Journalisten Owe Nilsson är en lustig figur. Han var under lång tid journalist på TT. Men efter att ha gått så långt över gränsen för objektivitet att hans chefer ville omplacera honom till redigeringsavdelningen, enades TT och Nilsson om att han skulle säga upp sig.

Bakgrunden var att Nilsson hade twittrat kritik mot regeringen, och efter kontakter mellan Regeringskansliet och TT blev Nilsson ännu mer besviken. Han menade att TT inte värnade sitt oberoende från politiken.

Owe Nilsson har nu blivit någon slags Twitterprofil. Det förvånar nog ingen att han står ganska långt till vänster. Till hans försvar ska sägas att han är bättre när det framgår tydligt var han står – även om hans åsikter ofta är märkliga.

Ett bra exempel är den rejält märkliga artikel ”Beckman försöker slå sönder tilliten i Sverige” som Owe Nilsson nyligen skrev i Aftonbladet. Hans tes är att Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin borde ta den moderate riksdagsledamoten Lars Beckman i örat. Orsaken är att Beckman har kritiserat medierna för hårt och för ofta för att vara politiserade. Beckman har alltså varit emot precis det som gjorde att Nilsson fick lämna TT.

Men det är tydligen skillnad på egna barn och andras ungar.

Nilsson skräder inte orden:

”En central del av de högerpopulistiska partiernas modus operandi de senaste 10–15 åren har varit angreppen mot vad man föraktfullt kallar ’gammelmedia’. Dessa sägs företräda etablissemanget och undanhåller ’sanningen’ för ’folket’. Fakta som inte bekräftar rätt värderingar och den egna verklighetsuppfattningen avfärdas som fake news.

Den medvetna avsikten är att skapa osäkerhet kring vad man kan lita på. Fakta har blivit politiskt färgat att välja efter eget behov. Vi lever numera i lögnens tid.”

Artikeln hade vunnit på om Nilsson varit konkret med vilka lögner som sprids – framför allt av Beckman. Ska han tas i örat borde det väl vara lätt att rada upp exempel? Samma sak gäller när Nilsson pekar ut Henrik Jönsson – även där uteblir konkretionen.

Nilsson ger alltså inte tydliga exempel på hur Beckman agerar. Däremot känner han till Beckmans motiv: att förstöra förtroendet för det svenska civilförsvaret. Nilsson skriver:

”Normalt borde han således inte vara värd någon större uppmärksamhet.

Om det nu inte vore för att han medvetet försöker undergräva förtroendet för det svenska civilförsvaret.”

Först ett ganska tarvligt personangrepp – som lika gärna skulle kunna riktas mot Owe Nilsson själv. Men det intressanta här är hur Nilsson skriver. Efter 35 år på TT måste han vara extremt medveten om hur små ord kan ha stor betydelse.

Det särskilt laddade ordet här är ”medvetet”. Det vill säga att Beckmans avsikt skulle vara att sabotera civilförsvarets förtroende. Han angriper enligt Nilsson inte SVT för att de är politiskt vinklade – nej, Beckmans syfte är mörkare. Han angriper SVT för att därigenom medvetet underminera civilförsvaret. Snurrigt är bara förnamnet.

Till skillnad från Nilsson är jag ingen expert på varken Beckmans motiv eller psykologi. Men min ödmjuka uppfattning – som naturligtvis kan vara fel – är att Beckman, liksom många svenskar, anser att medier har en politisk slagsida, och att det i synnerhet gäller SVT. Sådant där som ibland gör att en och annan journalist får byta jobb.

Det finns mängder av exempel, inte minst från SVT, som pekar på att de är vinklade. Med risk för att göra samma fel som Nilsson ska jag inte djupdyka i exempel, men läsare får gärna länka egna. För den som vill läsa mer om vinklingar hos SVT finns en mycket bra Facebooksida: I allmänhetens tjänst – granskning av Public service. De har även en Patreon för den som redan uppskattar deras arbete.

Nilsson tycks ha dragit igång ett korståg mot hela vår ”lögnens tid” och dess tidsanda. Kanske saknar han en tid då en liten grupp journalister styrde hela debatten och nyhetsflödet. Men tekniken har slagit hål på möjligheterna att kontrollera informationsflödet – på gott och ont. Internet har blivit en guldålder både för den som söker kunskap och för konspirationsteoretiker.

Nilssons tes är att om man kritiserar Public service, så försöker man medvetet underminera civilförsvaret och hota demokratin. Det är en absurd tanke på många plan. Problemet är inte att det finns opinion för att göra Public service mer opartiskt – problemet är att så många anser att det behövs.

Ungefär en fjärdedel av befolkningen har svagt eller inget förtroende för Public service. Av dem som står klart till vänster är det 14 procent. Bland dem som står klart till höger är siffran 40 procent – alltså nästan varannan person. Det är ett allvarligt problem. En rimlig tolkning är att vänstern får sin världsbild bekräftad, medan högern ser just denna vänstertolkning.

För många tittare framstår Public service därför som ”lögnens rike” – och där ligger kärnproblemet. Om någon ska tas i örat, så är det knappast Beckman, utan ledningen för Public service, som misslyckas med att vinna förtroende tvärpolitiskt.

Att en fjärdedel av svenskarna saknar förtroende för Public service är illa. Men när misstron dessutom är så ojämnt fördelad utifrån politisk tillhörighet, blir det ett ännu större problem – ett som sällan diskuteras på allvar.

Enligt Wikipedia har ”SVT:s reporter Mats Knutson beskrivit honom [Owe Nilsson] som ’en av de i särklass mest kunniga, smarta och erfarna politikreportrar som finns i vårt land’”.

Men om man inte delar den uppfattningen – underminerar man i så fall civilförsvaret?

Läs även: Yuval vann över hatet i Eurovision