För att migration ska ge ett tillskott till ett land krävs att den bidrar som nettoinbetalare. Svensk migration har ett dubbelt problem. Många av de som har invandrat är inte självförsörjande, samtidigt har vi haft ett generöst system för lågproduktiv arbetskraftsinvandring.
Mycket av debatten kring migration och befolkning präglas av ett grundläggande missförstånd kring nationalekonomi. Länders rikedom kan inte mätas genom att bara se på BNP utan för att kunna jämföra krävs mer information, inte minst befolkningens storlek.
Sverige har något högre BNP än Argentina. Ingen skulle få för sig att säga att länderna är ungefär lika rika. Orsaken är uppenbar – Sverige har ungefär 10 miljoner invånare medan Argentina har ungefär 45 miljoner invånare. För att se välfärden och ett lands rikedom måste man veta både hur stor BNP och hur stor befolkningen är.
Ser man till BNP per capita visar det hur produktiv befolkningen är. Svenskar producerar ungefär fyra och en halv gånger mer än argentinare. Därför är svenskar rikare än folk i Argentina. Varför det ser ut så har en lång rad förklaringar, bland annat investerat kapital, institutionernas uppbyggnad och humankapital.
Att ha en hög BNP per capita är viktigt av flera skäl. Det handlar inte bara om självklarheter som den egna konsumtionen utan också om förmåga att försörja arbetslösa, sjuka och inte minst en åldrande befolkning. När allt fler lever allt längre och har stigande kostnad både för vård och för fler år med pension krävs att det värde den arbetande befolkningen både löpande ökar och är högt. Ökar kostnaderna fortare intäkterna måste det offentliga spara och då kan inte välfärden hållas på samma nivå eller öka.
För att kunna upprätthålla välfärdsstaten, med den konstruktion som finns i dag, krävs därför höga inkomster hos stora delar av befolkningen. Ökar den delen av befolkningen som har låga inkomster men ändå får full välfärd kommer det att skapa en konflikt mot inte minst de äldre i samhället. Pengarna kan bara användas en gång och som ett exempel kan därför det offentliga antingen stötta äldre finansiellt eller ge till yngre med låg produktivitet. Självfallet finns en bredare konkurrens med infrastruktur, försvar också liknande också som ytterligare ökar behovet av att få upp medel- och medianinkomster.
Den svenska modellen är särskilt känslig eftersom den till hög grad är finansierad genom att löpande beskattning täcker kostnader och lite fonderas. Om arbetslösheten ökar så minskar snabbt inbetalningar medan utbetalningar ökar, vilket slår mot hela välfärden. Modellen bygger på kombinationen av en hög sysselsättning och en hög genomsnittlig inkomst.
Samma effekt uppnås om man minskar arbetstiden. Mindre värde produceras och det är fortfarande lika många som ska dela på pengarna i välfärden, vilket kommer att leda till en ökande konflikt om resurser.
Därför behöver Sverige ha en migration som i huvudsak är människor som är självförsörjande. Är inte den befolkningen som immigrerar självförsörjande eller snabbt blir det så kommer det innebära att de inte bidrar till välfärden utan konsumerar av den. Det är i så fall en migration som kostar snarare än bidrar. Regeringen tycks medveten om problemet.
Ofta lyfts det fram i debatten att befolkningen åldras och att därför krävs det en växande befolkning. Det är felaktigt och problematiskt när migrationen förenklas så. Är det en migration som är en nettokostnad så sker det motsatta i stället. Där tanken var att skapa resurser konsumeras resurser i stället.
Samtidigt åldras även den befolkningen, vilket i sin tur kommer att kräva resurser, vilket ökar trycket på välfärden. Det som skulle rädda välfärden utarmar den i stället.
Sverige har i dag ett dubbelt problem. Det tar lång tid för migranter att bli självförsörjande, i dag är var tredje inte självförsörjande. Samtidigt har det funnits ett mycket generöst system för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring.
Det gör att samtidigt som en stor grupp som lever här permanent inte försörjer sig själva, medan andra kommer till Sverige och utför lågkvalificerade jobb. Jobb som hade kunnat tas av andra så att de blir, eller kommer närmare att bli självförsörjande.
Med det systemet vi har haft kommer inte problemet med en åldrande befolkning att lösas med ökad invandring. Tvärtom kommer det att förvärras. För att lösa problemen med att försörja en åldrande befolkning krävs i stället att BNP per capita ökar. Fler behöver få högre inkomster, samtidigt som färre inte kan försörja sig själva.
Det är uppenbart att det måste till en ändring.
