Maria Malmer Stenergard har lyckats få rådet, medlemsstaternas regeringar, att enas i frågan om migration. Det är inte ett perfekt beslut men ett som fungerar och ännu viktigare är vad som aldrig beslutades om. Makten över migration stannar hos parlamenten och förs inte över till EU.
EU har kommit ett stort steg närmare det som kallas en migrationspakt – en gemensam ram för migration och flyktingar. Striden har varit hård och har pågått i flera år. Inte minst är det explosivt eftersom det är en mycket viktig fråga i medlemsländerna.
Å ena sidan har länder inte velat bli sittande med flyktingar som kommer in den vägen. Länder som Grekland, Italien och Spanien får väldigt mycket flyktingar via Medelhavet. Å andra sidan vill inte andra länder, framför allt i Centraleuropa, att EU ska ta ifrån deras parlament rätten att besluta om migrationspolitik och i förlängningen deras befolkning.
Rådets, alltså regeringarnas, samlade beslut är mjukare än Europaparlamentet. Rådet vill begränsa den makt EU har över migration och bibehålla mycket av makten i medlemsländerna medan parlamentet vill ha mer makt centralt som kan fördela migranter över EU. Kritiken mot parlamentets hårda linje är att det skulle frånta medlemsländer rätten att ha en restriktiv migrationspolitik och att det överför betydande makt till EU, inte minst om vilka som får bo i ett land.
Europaparlamentet fattade sitt beslut tidigare i år. Rådet tog sitt beslut nu. Hur det slutgiltiga beslutet ser ut vet vi inte, det kommer att bli förhandlingar mellan de bägge parterna innan den slutgiltiga pakten blir klar. Skillnaden är bitvis stor så det kan ta lång tid innan de bägge enas.
Beslutet som Rådet tog är inte överraskande en generellt hårdare syn på migration än i dag. Nästan alla länder i EU vill ytterligare begränsa migrationen och hålla ner antalet flyktingar. I de länder som för mellan fem och tio år sedan tog emot stora flyktinggrupper finns i dag ofta stora problem med integration.
En bra sak med beslutet är att det blir en snabbfil för dem som flyr från länder som oftast får avslag. Redan vid ankomsten ska de placeras lokalt och sen väldigt snabbt få besked om de får stanna eller om de måste lämna unionen.
Knäckfrågan är det som har kallats obligatorisk solidaritet och obligatorisk omplacering, alltså hur mycket makt EU ska ha över medlemsländerna. Ska EU få tvångsplacera flyktingar i enskilda länder eller ej? Eller ska det finnas en annan mekanism?
Förslaget landar i obligatorisk solidaritet, det vill säga att länder kan välja hur de bidrar till att hantera migranter men att de måste hjälpa till. Det kan vara att ta emot flyktingar, att bistå med personal och andra resurser eller att bistå med pengar. Den föreslagna kostnaden är 20 000 euro för att inte behöva ta emot en migrant.
Generellt präglas förslaget av att skapa en mer restriktiv politik för migranter. Det kommer att bli svårare att komma in i unionen och få asyl. I princip tvärs hela unionen finns en önskan om en mer restriktiv politik. Även för svensk del kommer det att bromsa upp migration. Med hårdare gränskontroller och tidiga beslut kommer det att bli svårare att ta sig till Sverige och få asyl. Sverige påverkas därför mer av solidaritetsmekanismen där vi kan välja mellan att ta emot personer eller betala för dem i andra länder.
Generellt är rådets beslut bra. Det ligger för svensk del nära den uppfattning som finns i Tidöavtalet. När parlamentet fattade sitt beslut blev det en konflikt mellan moderater och sverigedemokrater där det hävdades att avtalet inte respekterades. Det beslut som fattades ger Sverigedemokraterna delvis rätt. Regeringen gör en annan tolkning än Moderaterna i parlamentet gjorde.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard var inför mötet tydlig med att det inte fanns någon diskussion kring att införa tvingande regler för att ta emot flyktingar. Hon skrev på twitter att placering av flyktingar inte ens finns på bordet för diskussion.
Det är det viktigaste i beslutet – att makten stannar hos länderna och inte förs över till EU. Regeringens arbete med pakten lyckades få till det och det är antagligen en fråga där det spelar roll att vi bytte regering. Hade Magdalena Andersson varit statsminister hade förmodligen regeringen, eftersom Sverige är ordförandeland, sökt en kompromiss som hade givit betydligt mer makt till EU och mindre till riksdagen.
Det sägs ibland att de viktigaste besluten i EU är de som aldrig blir av, där besluten stoppas. Migrationspakten är förmodligen ett sådant beslut. Det är långt från perfekt men det är en bra kompromiss, och något som vi kan leva med. Makten stannar hos riksdagen.
Det kanske finaste berömmet för regeringen är kritiken om att förslaget är urvattnat och inte betyder något. Det ska vi vara tacksamma för. Det betyder att makten stannar i Sverige, hos våra folkvalda och under vår demokratiska kontroll.
Maria Malmer Stenergard har åter visat att hon är en av de skickligare ministrarna vi har. EU-beslut handlar ofta inte bara om vad som beslutades utan vad som rensades bort. Där har hon gjort ett mycket bra jobb.
