Miljöpartiet är ett säreget parti med en särskild roll i svensk politik. Det har varit partiet folk röstat på för att få grannen att leva ekoliv men när deras politik börjar få genomslag tappar många intresset. Samtidigt har andra partier en miljöpolitik som väljarna föredrar. Utan stödröster hade partiet försvunnit ur riksdagen och det försvinner ur lokalpolitiken på många ställen. Väljarna tycks, på god grund, mena att Miljöpartiet inte behövs. Eller sagt på ett annat sätt - ingen vill ha en radikal miljöpolitik.
Gudrun Schyman har en viktig och politiskt faktiskt ganska stor polititisk betydelse som hon inte får tillräckligt med kred för. Hon dödade den radikala feminismen som politiskt kraft i Sverige.
När Fi! startades fanns, kanske framförallt i media, en uppfattning om att de skulle komma in i riksdagen och bli en viktig kraft där. Men det blev pannkaka. Trots medialt stöd slog de aldrig igenom och lämnade bara avtryck i Europaparlamentet där Soraya Post satt en mandatperiod.
Genom att inte få något egentligt politiskt stöd visade de tydligt att det inte finns någon större grupp som röstar utifrån frågan, utan att andra frågor är viktigare. Det såg de andra partierna och därmed sjönk frågan ner till att bli mer av en hygienfråga. Alla partier måste ha en fungerande jämställdhetspolitik men få väljer parti utifrån den. Så dog frågan i Sverige.
Miljöpartiet är delvis en liknande rörelse. Den växer fram därför att många anser att det finns en brist på en mer radikal miljöpolitik. Den växer sig aldrig riktigt stor men är som andra mindre partier en fråga man kan stötta i EU-valen. Piratpartiet och Fi! är andra exempel på det fenomenet. Frågan markeras men den är inte viktig nog att styra riksdagsvalen.
Miljöpartiet har också ett annat problem. Som i huvudsak enfrågeparti måste de vara värst för att motivera sin existens. Vill Socialdemokraterna förbjuda bensinbilar till 2035 så måste MP göra samma fast redan 2030. Det skapar en dels framtvingad radikalitet dels en något grandios självbild.
De andra partierna förhåller sig inte eller jagar inte MP:s positioner utan de förhåller sig till en blandning av andra saker – verklighet, forskning, EU, väljarnas uppfattningar och mycket annat. Men genom att tvingas att alltid vara värst skapar MP en illusion av att vara drivande.
Nu när miljöfrågan först varit hyfsat stor och samtidigt nu hunnit bli lite av en hygienfråga så hamnar MP i en märklig position. De måste vara radikala men väldigt få vill ha en radikal miljöpolitik. Att de ens finns i riksdagen beror på stödröster.
I det här fallet finns också en försmak på hur det blir om Miljöpartiet får makt. Skenade priser på energi och drivmedel är tydliga avtryck på svensk politik. Få är lyckliga över det. Inte minst nu när även innerstäderna börjar drabbas av de stigande elpriserna.
Ett annan pusselbit syntes i valrörelsen. I vissa mätningar slog moderaterna Miljöpartiet i trovärdighet för miljöpolitiken. Folket ville inte ha radikala lösningar, tagelskjortor eller dras in i ett nära undergångenlajv. De vill ha enkla praktiska lösningar som fungerar och som skonar miljön utan att man plågas.
Det finns en bred insikt, utanför vänsterblocket, att miljöfrågor inte står och faller med Sverige. Snarare att Sverige är i utkanten och att vi kan fuska lite medan staterna med flera hundra miljoner invånare är lösningen. Liksom att resten av världen inte väntar på att Sverige ska göra en massa dumma saker som de kan kopiera.
Partierna har nog börjat se mer och mer av det här. Folket vill varken ha Miljöpartiet eller en radikal miljöpolitik. Partiet befinner sig i en politisk stödröstrespirator och det finns inget tomrum efter deras politik. De andra partierna har en politik som folket gillar, som funkar och som inte gör ont.
Med lite tur faller MP ytterligare nu i takt med att tonläget höjs och de vill bli mer radikala. De som vill kan skippa semestrar, ha bostäder utan plast och vara veganer. De kan uppleva lyckan i att lida för att rädda Moder Jord. Men för den förkrossande majoritet som inte vill leva så finns uppenbart en minimal önskan att tvingas till det. Och det tvånget är just Miljöpartiets selling point. Att tvinga in människor i ett sådant liv. För ingen hindrar folk att leva så av eget val.
Att rösta på MP är inte en röst på att kunna leva ekologiskt för sig självt utan att tvinga andra att leva så. Det är inte ett så tilltalande alternativ för många.
Ett tecken i tiden på att miljörörelsens undergång kommer inträffa före jordens är att Gudrun Schyman var med och startade ett nytt parti för miljön. Som också visade sig bli försvinnande litet.
