Inget tillfälle är för futtigt för att Miljöpartiet ska kunna hitta världens undergång i det. I den nyligen presenterade budgeten som för de flesta var ganska torr och tråkig läsning hittade Miljöpartiet drama. Det var en ”klimatkatastrof” och ”nattsvart”. Regeringen tycks, enligt MP, inte förstå klimatkrisen. Men Miljöpartiet tror att miljöfrågan utspelas i Sverige och att Sverige skulle ha en avgörande roll.
Världen står inför sin undergång. Orsaken är den budget som regerings nyligen lade. Kanske inte en faktiskt undergång men nära åtminstone. Om man vill tro Miljöpartiet. Vilket oftast är en bra idé att inte göra.
De beskriver budgeten som ”en klimatkatastrof”. Budgeten är ”nattsvart” enligt den ekonomiskpolitiska talesmannen Janine Alm Ericsson. Hon säger till TT:
– Man frågar sig om regeringen inte förstår klimatkrisen eller är helt ovillig att hantera effekterna av den.
Det är inte förvånande att de inte visualiserar katastrofen. De beskriver inte om det blir i storleken av Tjernobyl eller strax mindre. Om det blir döda zoner runt om i Sverige. Kanske tar sig ”klimatkastrofen” sig uttryck av en liten öken i trakten av Borås.
Katastrofer brukar vara dramatiska. Väldigt konkreta och påtagliga. En öken, stora områden där naturen dör eller kraftigt skadas. Men katastrofen och undergången är litterär. Miljöpartiets undergång påminner om TS. Eliot.
Det är så här världen går under
Inte med en smäll utan med en suck.
Budgeten är onekligen mer en suck än ragnarök. Miljöpartiets katastrof kommer inte få många vittnen eller personer som kan beskriva var den ägde rum. Snarare är katastrofen att politiken läggs om än att jorden är på väg att gå under.
Men för att stanna lite i litteraturen. Inte sedan göticismen har Sverige haft en så betydande plats i världen som landet är för Miljöpartiet. Kampen för världens framtid, rentav dess överlevnad, står och faller med Sverige. Mitt framför våra ögon förs kampen.
Precis som med göticismen är det en form av hypernationalism. Sverige upphöjs till världens centrum och den avgörande striden står här. Världens står och tittar och väntar på att Sverige ska ta kommando och visa vägen. Ledartröjan är nystruken, men regeringen tycks ha lagt undan den, så världen står handfallen.
Så är det givetvis inte. Sverige står för en bråkdel av de globala utsläppen. De svenska utsläppen är ungefär 0,2 procent av de globala. Det är i sammanhanget felräkningsmarginalen. Kina släpper ut ungefär en tredjedel av de globala utsläppen. Innan 2030 beräknas de ha passerat 40 procent.
Lokala öknar utanför Borås är givetvis ett skämt. Utsläpp bryr sig inte om gränser utan det avgörande är de totala. Hur vi hanterar våra två promille spelar en marginell roll jämfört med hur Kina hanterar sina utsläpp. Kinas utsläpp bara i år motsvarar över 150 år av svenska utsläpp.
Om Sverige gör nollutsläpp från och med nu så kommer det att ta ungefär till år 2173 för att täcka upp för Kinas utsläpp i år. 2323 kommer nästa års utsläpp vara kompenserat. Det är svindlande.
Men det är också en så tydlig kontrast till Miljöpartiets skrik i falsett om ”klimatkastrof” och om ”nattsvart”. Framförallt är det roligt med tanken på Miljöpartiets anklagelse om att regeringen inte förstår klimatkrisen. Miljöpartiets hypernationalism, deras önskan om att vara hjältarna i en episk saga om världens undergång får dem att blunda för enkel matematik. De små svenska utsläppen drunknar till och med i ökningen av de stora utsläppen från andra länder. Och även om vi går till noll är det knappt märkbart.
Men de svenska utsläppen krävs för dynamiken. För känslan att vara inblandad i en episk kamp för vår överlevnad. Därför kan en budget vara en klimatkatastrof utan att någon kommer hitta platsen för katastrofen. Därför kan en marginell förändring av marginella utsläpp vara nattsvart.
Miljöpartiets jakt på miljöbovarna som driver planeten till undergång framstår allt mer som en form av ”Tjuv och polis”. Med riksdagen som lekstuga.
Läs även: Kina kolkraft enorm miljöbov
