Miljöpartiet är ett märkligt parti. Den innersta kärnan är närmast en sekt och till och med sättet att prata, den där märkliga blandningen mellan magistrerande och att gå upp i falsett för ofta tankarna till frikyrkopastorer. Men det finns en skillnad i hur de förhåller sig till sin närstående svavelosande apokalyps.

Där frikyrkor har en lösning i att ”försvinner synden så räddas vi”, är Miljöpartiets motsvarighet mer oklar. De har också en form av synd som måste försvinna för att rädda oss, men de är samtidigt emot de kanske viktigaste besluten för att påverka miljön. Orsaken är de rötter som den europeiska miljörörelsen har, och inte kan frigöra sig ifrån.

Länge hette det att USA saknar miljörörelse. Europa hade sin miljörörelse långt före USA och någonstans mellan förfasande och skratt pratades det om lock av smog, utsläpp från amerikanska bilar och annat. I Europa hade vi en miljörörelse som växte fram lite brokigt, men med en väldigt nära koppling till antikärnkraftsrörelsen. Det var också en rörelse som var uttalat emot konsumtion, och vanligtvis nära socialism. För att kunna fatta tuffa och snabba beslut måste staten ha möjligheter att göra detta.

Här finns mycket av Miljöpartiets problem. När miljöpolitiken skiftade från en mer vag apokalyps, kanske genom ett kärnkraftshaveri, till klimatförändringar, kunde inte Miljöpartiet anpassa sig. De aktiva hade ofta decennier av kärnkraftshat bakom sig och att kärnkraft plötsligt blir räddningen gick inte att ta till sig. I USA, där mycket av miljörörelsen föddes under klimatförändringen, var läget helt annorlunda.

Resultatet blir märkligt. Miljöpartiet är till sin natur apokalyptiska. Inte i religiös mening, utan i sin syn på världen. De ser sig som vägen för att undvika en undergång. Samtidigt är de ideologiskt låsta och kan därför inte lösa problem. Stenevi förkroppsligar Miljöpartiets problem. Falsett, avbryta, skrika att andra inte har lösningar och sen prata självspäkning.

Problemet är inte att svenskar späker sig för lite. Det är inte plastsugrören till hamburgarmenyn, om man tar tåget eller flyget på semestern eller om det är plast eller papperspåse. De stora bovarna, oavsett om det är nedskräpning av haven eller koldioxid, finns utomlands. Men för Miljöpartiet är späkningen viktigare än resultatet. Man ska offra, det känns bra. Ett stängt kolkraftverk i Kina, eller ett som aldrig byggs, ger inte den där kicken. Känslan av rättfärdighet. Att vara en av de goda.

I vissa fall är resultatet ren katastrof. Energipolitiken är ett bra exempel. Där Sverige länge hade exceptionellt låga utsläpp, lågt pris på el och stabil elförsörjning hotar nu ransonering, priser som går genom taket och ökande utsläpp. Där Sverige kunde ha expanderat produktionen och exporterat grön el för att göra fossilel olönsam har vi i stället en situation där fossilel importeras och kraftverket i Karlshamn spyr ut utsläpp. Inget av det här är bättre än alternativet, det är sprunget ur miljöpartiets avsky mot kärnkraft. I valet mellan miljö och att stänga kärnkraftverk väljer MP att både försämra energiproduktionen och försämra för miljön.

Miljöpartiets oförmåga att frigöra sig från sina rötter skapar inte bara problem och kostnader för folket. Det skadar dessutom det som de vill rädda – miljön. Hade Miljöpartiet valt nytta framför ideologi så hade lösningarna sett ut på ett helt annat sätt. Mindre av späkning, mindre av fokus på Sverige. I ställer mer av lösningar där de stora utsläppen sker och samtidigt fokus på innovation och export. Andra länder kommer inte att kopiera svensk lagstiftning, men svenska företag kan konkurrera ut miljöbovar.