Klippet när en av killarna från ”Återställ våtmarker” knockas till marken av en kamera har väckt massor av skratt, men också irritation. I DN försvaras att klimataktivister ännu en gång stör en tv-produktion med att tala om en stigande desperation.

Kristofer Ahlström skriver om hur klimatkrisen eskalerar och att åtgärderna också måste bli mer radikala. Från statens sida vägrar man hantera problemet utan blir i stället mer aggressiv mot de som bara vill rädda världen. Man vill tysta de som för fram kritik.

Det är en vanlig kritik som förs fram. Det var liknande tongångar kring helgens ”manifestation” i Holland där polisen tvingades att gripa över 1500 personer som blockerade en motorväg. Desperationen hade tvingat dem dit, hette det. Man måste ju förstå.

Snarare är det vi ser motsatsen. Det är en blick in en ekokammare som sakta får slut på luft. Det skriks till varandra och där falsetten förr stegrades spricker rösten i stället. När ingen vill lyssna och dela paniken legitimerar det aktioner av olika slag. Det hade varit rimligare att ha plakat med ”Undergången är nära” och gå runt riksdagen.

Aktivister, höga på en toxisk blandning av sig själva som världens frälsning och räddare och på sin egen känsla av panik, ger sig själva rätten att genomföra aktioner för få andra att känna samma sak, störa trafik, förstöra konstverk eller störa den demokratiska processen. Helt ointresserade av allt utom sina egna känslor finns inga spärrar. Att hälla färg i Fontana di Trevi eller att limma fast sig vid en Botticelli eller Raphael är en småsak för en zelot. För att travestera Greta Thunberg: Vad är konst jämfört med en värld som brinner upp?

Ropen skallar högre, aktionerna blir mer extrema, men folk lyssnar inte. Aktivisterna, och tydligen även DN, tror att det beror på att rösterna inte är tillräckligt fyllda av panik. Att domedagsskildringarna saknar eld och svavel. Bara lite mer eld och lite högre skrik så springer folk ut från kontoren och limmar sig vid gatorna.

Svaret är nog i helt andra änden. Under 30 år av stegrande miljödebatt har mycket skett, både i lagstiftning och i folks beteende. De långsamma tysta byråkratiska kvarnarna löser både det mesta av problemen, och – i ärlighetens namn – skapar en massa nya.

Men när miljöfrågor sjunker ner och blir en av många frågor ser folk på dem på ett annat sätt. De flesta förstår att mitt sugrör på McDonalds aldrig kommer hamna runt halsen på en sköldpadda i Karibien. Den plasten kommer någon annanstans ifrån.

Andra saker är också uppenbara. Sverige har 0,1 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, Kina ungefär 30 procent. Oavsett hur mycket miljönationalism och miljögöticism vi pressar in i siffrorna är Sverige inte lösningen. Vi kan bidra till att lösa problem med hjälp av teknikutveckling, men inte med minskning av utsläpp. Om Sverige skulle ha nollutsläpp i 300 år så motsvarar det Kinas utsläpp i år. Ungefär 2323 kommer ett Sverige med nollutsläpp ha kompenserat för Kinas utsläpp bara för i år. Inga falsettskrik, brösttoner eller sittstrejker kan ändra det. Inte ens en förstörd tavla.

Miljöpolitiken ändras. Folk inser att lösningen inte är självspäkning utan att faktiskt lösa problem. Det är inte svenska sugrör som ska komma först, eller svenska utsläpp utan där det är mycket eller billigt att minska utsläpp. 70 procent av befolkningen ville i senaste SOM-undersökningen se ökade sådana satsningar.

Detta är helt rimligt. TT rapporterade i slutet av april om att 2,4 miljoner thailändare i någon form sökt vård för skador från utsläpp, allt från svåra luftvägssjukdomar till hudsjukdomar och infektioner i ögon eller hals. Båda de mest förorenade städerna i världen ligger i Thailand.

Ibland letar sig europeiska städer in bland de mest förorenade, men då är det oftast städer som Belgrad och Veles, städer på Balkan som har en kombination av absurda utsläpp och dålig geografi. Svenska samhällen som Karlskoga, Arboga och Töreboda letar sig inte in på listan. Trots det ska de boende där ställa bilen eller pekas ut som om de som hotar världen med undergång.

Sprickan vi ser mellan aktivisterna och folket handlar inte om en befolkning som låter jorden brinna upp medan de sitter i bilen på tomgång. I stället handlar det om en spricka mellan folket och dårfinkar som tror sig ha ett uppdrag att rädda världen.

Hade dårfinkarna kanaliserat sin klimatångest på ett mer produktivt sätt än vandalism och moraliserande hade de kunnat åka till Kina, Saudi, Qatar eller något av de andra länderna som släpper ut mest i världen. Där det är enkelt att minska utsläpp och det går att göra det billigt.

Men tills aktivisterna förstår det kommer vi att få leva med vandaliseringar, hårdare säkerhet på museer, i parlamenten och och andra problem.

Eftersom vi inte delar deras ångestskri.