En del av att Sverige blir ett mer splittrat land med allt mindre av en gemensam idé är den framväxande myndighetsaktivismen. Tjänstemän arbetar inte för allmänheten, för demokratin eller för folket utan ofta tas stor hänsyn till egna ideal och värderingar.

Landet underställs det egna egot och folk får helt enkelt finnas sig i att myndighetsbeslut inte riktigt blir som önskat, eftersom tjänstemännen ville annorlunda.

Balansgången är bitvis hårfin mellan lagstyre, alltså att landet styrs med lagarna, och aktivism, där lagarna tolkas eller anpassas så att de passar tjänstemännen.

Allt oftare spelar tolkning av EU-rätt in. Huvudregeln är att EU-beslut som krockar med svenska regler vinner. Så måste det funka för att få gemensam lagstiftning, men det är också ett viktigt skäl till att EU måste vara begränsat, eftersom varje krock är ett beslut som plockas bort från den svenska demokratin.

Vargjakten är ett exempel på detta. Riksdagen har varit väldigt tydlig med hur stor vargstam de vill ha och vad de anser krävs. Redan 2013 fastslogs att vargstammen skulle vara 170-270 djur.

När sen myndigheterna ska verkställa beslutet förskjuts golvet. De 170 djuren blir i praktiken 300 djur vilket överskrider maxsiffran från riksdagen. I realiteten har en senare höjning skett vilket ger ett golv på runt 400 djur.

Riksdagen anser också att siffran ska ta i beaktande att Sverige saknar egen vargstam utan djuren rör sig fram och tillbaka över gränsen till Norge. Det innebär att gynnsam bevarandestatus kan uppnås från cirka 230 djur, 170 svenska och 60 norska. Skillnaden mot 400 svenska djur är slående.

Där finns en märklig konflikt. I ena änden finns riksdag och regering som kraftigt vill minska vargstammen. I andra änden finns myndigheter som tycker att stammen måste vara större, och med stöd i EU-regler kör över demokratin. Svensk tolkning av EU-regler brukar ligga långt över vad EU faktiskt kräver.

Men vad säger då EU? Det enkla svaret är att EU velar. Efter att Kommissionens ordförande fick sin ponny dödad av en varg inleddes en granskning av vargpolitiken. Den är ännu inte helt klar. Men det sannolika är att det kommer att resultera i mer skydd för tamdjur och människor och mindre skydd för varg. Liksom ett minskat krav på antal djur.

Vargfrågan är ett exempel på två destruktiva krafter i svensk politik. Den första är att varje gång EU får makt över en fråga så beskärs svensk demokrati. Riksdagen förlorar makt, och därmed blir din röst svagare. Den andra frågan är hur människor med en egen agenda använder regler för att driva sin agenda och inte riksdagens.

Problemet är både större och djupare än bara varg. Aktivism är en fråga om vem som styr; folket genom val och riksdagen, eller de som lyckas ordna ett jobb där de får makt över frågor de brinner för.

Ska vår demokrati kunna fungera så krävs att aktivismen stoppas. Annars kommer inte beslut kunnas tas och sen verkställas. Sverige är också extra känsligt eftersom myndigheter har långtgående självständighet som kan missbrukas.

Men för att gå tillbaka till vargen. Sverige uppskattas ha minst 450 vargar. Riksdagen vill ha ett tak på 270. Årets jakt uppgår till 36 vargar. Antalet föryngringar beräknas till minst 42. Så även om alla vargar som får skjutas fälls så blir det en ökning. De djur som länsstyrelserna ger tillstånd för att skjutas ska fällas inom ett avgränsat revir, men vargar rör på sig och finns inte alltid inom reviret. Därför fälls oftast markant färre djur än tilldelade.

Frågan är hur det går att lösa frågan med att få vargen inordnad i det riksdagen vill. Myndigheterna har en väldigt annorlunda vilja än folket. Nu vinner myndigheterna över demokratin.