Hjort: Myten om den folkliga islamismen krossas i Iran

När svenska socialister diskuterar Venezuela eller New Yorks nye borgmästare Zohran Mamdani återkommer Olof Palme som ett mantra. Palme stod upp för små nationer, för folkrätten och för den demokratiska socialismen. Därför antas han också vara Mamdanis självklara förebild.

När Iran kommer på tal är Palme däremot som bortblåst.

Det finns flera skäl till det, men ett är särskilt avslöjande: Palmes syn på mullornas makt. I en debatt mot Gösta Bohman 1982 slog han fast: ”Iran har byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet. Den åsikten delar alla.”

Det är ett citat som sällan plockas fram i dag. Av uppenbara skäl.

I stället präglas den svenska Iran-debatten av tystnad, frånvaro eller märkliga krumbukter.

Vart tog alla vägen som rasade över Gaza?

Var är de som ursäktade huthirebellerna i Jemen?

Var är de som fördömde Israels angrepp mot Hizbollah i Libanon?

Palestinatågen kunde snabbt byta ut Palestina mot Venezuela. Men demonstrationerna för ett fritt Iran tycks samla helt andra människor. Hyggligt folk som inte bråkar.

Förklaringen till tystnaden kring Iran är enkel. I delar av vänstern finns ett seglivat narrativ: radikal islam ses som ett folkligt, antikolonialt projekt riktat mot väst. Islamismen framställs som folkets skydd mot amerikansk kultur, coca-cola, Hollywood och hamburgare – otäcka saker som hatas av vänstern.

Radikal islam är folket – och folket är radikal islam.

Men verkligheten avslöjar lögnen. Ett enkelt test på folkligt stöd är om makten kräver en särskild repression för att överleva. KGB, Securitate, Gestapo – eller i Irans fall moralpolisen.

Behöver man misshandla människor på öppen gata eller skicka dem till omskolning saknar man stöd. Punkt.

Skillnaden mellan västvärlden och stora delar av resten av världen är just detta: våra system fungerar därför att människor i grunden accepterar dem. När acceptansen försvinner krävs våld. Skillnaden mellan Sverige och Iran är att folket här accepterar styret. Det gör de inte i Iran. De vill ha frihet.

Trots detta försöker man i svensk offentlighet förklara Irans revolt med allt utom det uppenbara. SVT har pekat på klimatförändringar. Andra på ekonomi. Allt för att slippa erkänna att detta är en revolt mot islamistiskt förtryck.

Redan före upproret rapporterades om tomma och väldigt många stängda moskéer. Nu rapporteras om moskéer som bränns. Siffrorna på hur många är osäkra och källorna svåra att verifiera, men riktningen är glasklar: motståndet mot påtvingad religiositet har funnits länge.

Det skapar en mental kortslutning hos många i Sverige.

Om människor i ett muslimskt land riskerar livet för att slippa slöja och moralpolis – vad säger det om den svenska debatten?

Är det verkligen ”vanliga muslimer” som kräver könsseparerade badtider och barn i slöja?

Är sådant verkligen vad muslimer vill ha eller är det svenskar som låtit sig luras av extremister som talar i folkets namn?

Det finns också ett annat problem. Det var kvinnorna som kastade slöjan som blev början till revolten. Inte fredskurser och demonstrationer i Sverige. Och den värre insikten är att det är Israels slag mot Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna, liksom anfallen direkt mot Iran, som visade att staten var svag. Blir det frihet för Irans folk är Israel en viktig del. Det är svårt för många att smälta.

Revolten blottlägger också ett annat hyckleri. Svenska politiker har vid upprepade tillfällen rest till Iran och fjäskat för regimen, bland annat för att hjälpa näringslivet. Företag får själva ta ansvar inför sina ägare. Politiker däremot företräder Sverige och då bör de hålla sig borta från diktaturfjäsk.

Sverige borde i stället göra motsatsen.

Vi ger runt 56 miljarder kronor i bistånd årligen. En del av dessa medel borde fonderas för akut demokratibistånd: satellitinternet till censurerade länder, stöd till försörjning när diktaturer stänger ner samhällen, konkret hjälp när människor faktiskt reser sig mot sina förtryckare. Och enkla saker som att ge pengar till länder som stöttar en resning för demokrati i ett annat land.

Det vore bistånd som gjorde verklig skillnad.

Följ mig gärna på X/Twitter