Tidslinjen för den svenska Natoansökan är spännande och ger en lite annan bild av verkligheten än den statsministern vill ge. Enligt henne var det en intern diskussion i Socialdemokraterna som på grund av kriget i Ukraina ledde till att partiet bytte uppfattning. Det förefaller aningen tillrättalagt.

Med en start i bakgrunden: 16 februari är det utrikespolitisk debatt i riksdagen och regeringen håller benhårt fast vid att Sverige inte skall gå med i Nato. Sett bakåt är såväl Ukraina som Nato märkligt små bitar av det Socialdemokraterna prioriterar.

En vecka senare, 24 februari, anfaller Ryssland Ukraina. Kriget är ett faktum. Partierna har i varierande grad kunnat förutse att det kanske kunde bli krig i Europa och en snabb omläggning av politiken inleds.

Under mars formeras partierna och borgerligheten vill gå med i Nato, men regeringen, MP och V är emot. SD säger sig vara för en ”Nato-option” och inleder den fjärde mars diskussioner om en ny ståndpunkt.

I slutet av mars säger Moderaterna att de vill göra Nato till en valfråga. Kristersson säger i en intervju att om det finns en majoritet så vill han gå vidare, men respekterar de lagar som måste ändras.

30 mars medverkar Magdalena Andersson i ”30 minuter” i SVT och säger att Nato inte bör vara en valfråga och att hon inte är övertygad om att det är bra för Sverige. Fortfarande finns ingen majoritet i riksdagen.

Samma dag deltar Stefan Löfven i Kastellholmssamtalen på Åland där han milt sagt klampar i klaveret. Han talar om att han inte tror att det gynnar säkerheten om Nato får en utökad direkt gräns mot Ryssland. En indirekt kritik mot Finland då Sverige saknar gräns mot Ryssland. Ett par år tidigare talade han om vikten av fria geografiska ytor mellan Nato och Ryssland, en uppfattning han fortfarande tycks ha. Han beskriver också synen på hotet mot Sverige: ”De [Försvarsmakten] säger inte heller att nu är ryssarna på väg. Det är de inte. De är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är.” Uppenbart ser den socialdemokratiska eliten ett begränsat akut hot mot Sverige vilket påverkar synen på Nato.

11 april ändrar sig SD till att vara för Nato-medlemskap. För partiet är svängningen inte enorm men i svensk politik är det väldigt stort. Nu finns en majoritet i riksdagen. SVT:s Mats Knutsson beskriver hur detta sätter hård press på Andersson. Riksdagen har nu möjlighet att åtminstone mjukstarta en ansökningsprocess. Socialdemokraterna håller emot och menar att medlemskap kräver kvalificerad majoritet. Uppenbart vore det väldigt svårt för socialdemokraterna att gå in i en valrörelse där man med en lagteknikalitet stoppat en ansökan. Samma dag meddelar också Socialdemokraterna att de ska inleda en säkerhetspolitisk dialog med medlemmarna men understryker att det är en långt bredare debatt än för och emot Nato.

12 april besöks Sverige av Sanna Marin och Natofrågan dominerar. När Andersson kommenterar mötet så understryks EU, Norden och bandet Sverige–Finland. Fortfarande tycks öppningen för Nato avlägsen.

Skiftet tycks ha skett några dagar senare. Försvarsminister Peter Hultqvist hävdar att det var den 14 april som han svängde 180 grader i frågan. Den säkerhetspolitiska dialogen tycks ha övergått i en övertalningskampanj där nästan alla socialdemokratins celebriteter blev för. Inklusive Mona Sahlin som gick till val 2010 på ett krav att USA skulle stänga alla utländska militärbaser.

I Ukraina vid samma tidpunkt är kriget en och en halv månad gammalt. Ukraina har tappat mark, grymheten och krigsbrotten har visat sig, men Ukraina håller ut. Det är uppenbart att Ryssland både överskattat sin förmåga och underskattat Ukrainas. Det är ungefär två veckor efter att Ryssland har dragit sig tillbaka från Kiev och i stället går till offensiv i östra Ukraina. Även utan Löfvens oefterhärmliga beskrivningar så är det tydligt att Ryssland inte enkelt rår på Ukraina och inte skulle klara att ensamt ta sig an hela Nato utan kärnvapen.

Hade det varit chocken över att Ryssland anser sig stå över internationell säkerhetsordning så hade skiftet i synen på Nato skett den eller de första veckorna ungefär samtidigt som de borgerliga partierna blev tydligare. Nästan två månader in i kriget var det internationella stödet tydligt och det fanns inget tvivel om att även andra länder som skulle anfallas av Ryssland nu skulle få ett liknande stöd. Så militärt händer inget speciellt där som motiverar ett skifte.

Men en stor sak har skett, inte i Ukraina utan i riksdagen. Ulf Kristersson (M) säger sig vilja börja processen så snart det går och det finns en majoritet. Den majoritet som Kristersson tidigt talade om skulle börja en process, om än väldigt sakta. När SD går från option till ansökan sitter Andersson i en väldigt jobbig situation. Vad händer om riksdagen under sommaren uttalar en vilja att gå med? Om riksdagen kräver besked om hur processen lagtekniskt skulle gå till? Hur påverkar sådant valet? Och framför allt – om riksdagen antingen före eller efter valet skulle säga ja till Nato, skulle i så fall en minoritetsregering som är emot kunna sitta kvar och administrera det?

På alla de problemen finns en lösning: ”If you can’t beat them, join them.” Om Sverige ändå kommer att gå med är det bäst att tillhöra det vinnande laget. Det som fick socialdemokratin att byta uppfattning var majoritetsskiftet i riksdagen. Kristersson lovade att börja när det finns en majoritet och Åkesson gav honom den. Där ligger skiftet. Givetvis spelar kriget in, och väldigt mycket.

Men utan skiftet i majoritet och löftet att använda den majoriteten hade socialdemokratin kunnat dra ut på debatten till efter valet och sen låta debatten dö ut. Fria ytor mellan Ryssland och Nato, en alliansfrihet som tjänat oss väl och liknande argument hade kunnat hålla frågan aktiv men inte panikartad fram till valet. Men risken, om än bara ett tillkännagivande, att riksdagen uttalar sig och regeringen är på den förlorande sidan, är för stor. Då hotas valet och möjligen även att kunna ha en Nato-negativ minoritetsregering efter valet.

Så den 15 maj säger Socialdemokraterna ja till Nato och processen för att bli medlem startar, sargad från början av konflikter med Turkiet och sannolikt känslomässigt väldigt tung för många socialdemokrater.

Att undvika en valförlust är viktigare än alliansfriheten, särskilt om det sannolikt ändå inte går att stoppa. Så i stället för att ge vinnarkransen till SD roffade S själva åt sig den.