Länge har det talats om ”aldrig igen”. Folk har förfärats och skrämts av en brunblå politik och demokratin har varit hotad. Men många av de som har varit mest rädda är märkligt tysta när ”igen” sker och 1 300 judar mördas i en pogrom. I stället för att stå upp för de mördade flyttas diskussionen till en kollektiv skuld för alla israeler.
De två senaste decennierna i svensk politik har varit en återkommande varning för trettiotalet. Praktiskt taget allt har kunnat målas i en brun ton när det har passat. Regeringen är blå-brun och att statsministern sviker Förintelseöverlevare är några av de återkommande skriken. Folk som inte vet tillräckligt för att under en minut samtala om valfritt ämne om judendomen eller judisk kultur uppträder som självutnämnda talesmän för judar inte bara i Sverige utan överallt.
Den bruna smeten som kletas på allt är inrikespolitik, inte en oro för vare sig judar eller demokratin. Det märks tydligt när en vålnad från det verkliga trettiotalet plötsligt dyker upp. Då blir tystnaden påtaglig. Under kristallnatten mördades 400 judar. Minnesdagen har förfallit till ett slags inrikespolitiskt event i Sverige. I Hamas pogrom dödades ungefär 1 300 personer. Ett rave förvandlas till tre Utöja, flyende massakrerades och kvinnor våldtogs bredvid högarna med lik. En ondska som länge har varit dold. Alla har lärt sig att säga: ”Aldrig igen” med darr på rösten. Men att ondskan finns under ytan för de som vill se har varit uppenbart.
En av de ivrigaste brunmålarna, Annika Strandhäll, ser inte ondskan, hon ser inte parallellen till trettiotalets pogromer eller de rasistiska morden. I stället ser hon Israels uppladdning som förberedelser för en etnisk rensning. De som mördades, barn, kvinnor, åldringar och andra just för att de var judar var inte etnisk resning utan den etniska rensningen står Israel för.
Andra, tidigare socialdemokrater, tar steget fullt ut. Det påstås att Israel inte försöker stoppa morden utan ”fokuserar på att bomba Gazas barn.” Samma person ”blir mer och mer övertygad om att de ville ha en ursäkt för att börja utrota gazaborna”. Notera ”utrota”. En annan svarar: ”Att utrota Gazas barn är en rätt effektiv strategi ur deras synvinkel. En hel generation borta.” Och en tredje svarar ”Inte första gången som fascister har som strategi att mörda barn.”
När massakern på Utöja ägde rum slöt alla upp. Alla var ense om att våldet var vidrigt och helt meningslöst, bortsett från några enstaka nazister som myste i internets utkanter. När judar mördas, kidnappas och våldtas går bilkorteger genom Sverige för att fira. Lika självklart måste det vara att ta avstånd från det som från de nazister som hyllade Breivik. Inte ett pliktskyldigt fördömande utan på riktigt.
I dagsläget går det inte att hitta några uppgifter om att polisen utreder kortegerna som hets mot folkgrupp eller som stöd av en terrorgrupp. Det ska däremot finnas en misstanke om att de har varit så högljudda att de stört allmän ordning, vilket faller under ordningslagen. Ska man fira mord på judar får man dämpa sig lite och inte tuta alltför mycket.
Hyllningarna är dessutom helt öppna. Aftonbladet intervjuar en man som säger:
– De civila skulle inte ens ha varit där. Vi är såklart emot att civila dödas men i Palestina finns inga civila, de är bara kolonisatörer.
Inga civila. Låt det sjunka in. Barnen som dog är inte civila dödsoffer utan kolonisatörer. Det är en argumentation lika absurd som Breiviks. Men varken detta eller när Hamas uppmanar att slå mot judar globalt accepteras rasismen som motiv.
Men det knyter an till ett middagstal som socialdemokraten Mahmoud Abbas gav för ett tag sedan. Han menade att judarna inte dödades av nazisterna på grund av rasism utan av sociala orsaker. Som ocker och att luras i affärer. I hans tolkning blir offren inte offer utan straffade för sina handlingar. Nazisterna befriar sig från ockrare.
Ett liknande narrativ sprids nu kring Hamas pogrom. Det var inte civila som dog. Offren bär som judar och israeler en kollektiv skuld. Morden är inte egentligen mord utan frihetskamp. Även när nästan 300 människor mördas på ett rave. När bebisar mördas, bränns och halshuggs. Förmodligen är till och med våldtäkterna offrens fel.
I en annan version av samma skuldbeläggande av offren är Hamas en kreation av Israel. Inte nödvändigtvis direkt utan genom att försvara sig. Israels handlingar förändrar och korrumperar palestinier så att de blir Hamas och sen begår pogromer. En liknande tankefigur användes under Vietnamkriget där övergrepp mot civila förklarades inte med ett ansvar hos de som begick handlingarna utan av USA.
I den här skruvade debatten borde brunmålarna resa sig och skrika högst. De som varnat för nazismens återkomst, de som såg rötterna och varnade. Men de är tysta, närmast förvirrade. Ovilliga att se att när Hamas lät masken falla var det ett våld världen sluppit under lång tid. Ovilliga att se att de skuldbelägger offren och stämmer in i förövarens beskrivning av det som sker.
Kanske ska man inte förvånas alltför mycket. De som i dag relativiserar terrorattacker har inte bara brunmålat sin omgivning. De har förnekat hedersvåld, tonat ner islamism, kriminella klaner och en lång rad annat.
Inte ens när ”aldrig igen” händer igen så tittar man upp och reflekterar. I stället reflekterar man över offrens skuld.
Läs även: Dags att flytta ambassaden till Jerusalem
