Hjort: Bistånd från godhetssignalering till ansvar

Svenskt bistånd har sedan länge varit ett sorgebarn. Det har handlat mer om att ge en procent än om vilken nytta man faktiskt får för pengarna. Det har varit viktigare att framstå som god än att göra gott.

För en tid sedan meddelade regeringen att man kommer att avveckla biståndet till fem länder. Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Liberia och Bolivia kommer inte längre att få svenskt bistånd. I stället ska pengarna gå till Ukraina.

I några av länderna kommer dessutom ambassadernas uppdrag att förändras. I stället för att, som i dag, fungera som hubbar för bistånd ska de i högre grad inriktas på handel – något som kan ge en mer långsiktig utveckling för mottagarländerna.

Självklart har detta utlöst ett ganska omfattande gnäll från det biståndsindustriella komplexet. Man vill ogärna se skillnaden mellan dessa länder och Ukraina.

Svenska Rädda Barnens internationella chef, Cecilia Chatterjee-Martinsen, säger till SVT:

– Vi ser också de stora behoven i Ukraina, men vi oroar oss för att biståndet till Ukraina sker på bekostnad av det långsiktiga utvecklingsbiståndet till världens allra fattigaste länder.

Hon fortsätter:

– Det får konsekvenser som att skolor och hälsokliniker stängs. Det är katastrofala konsekvenser för de fattigaste i världen.

”Katastrofala konsekvenser” är ord med få nyanser. Kanske får vi under nästa år läsa om katastrofer orsakade av Sverige i dessa fem länder – men det är nog mindre troligt.

Vad konflikten egentligen handlar om är något annat. Länder som tar emot bistånd har i många fall gjort det i decennier. Effekterna är ofta mycket små. Det var länder med usel demokrati och svaga institutioner när man började att ge, och det är fortfarande länder som fungerar illa. Det är inte vädret som har stoppat reformer, utan bristen på politisk vilja.

Vill länder inte lära sig att stå på egna ben finns det heller inga rimliga skäl till att svenskt bistånd ska gå till korruption och andra dumheter. I så fall är det långt bättre att hjälpa Ukraina.

Biståndet har dessutom länge varit en spretig historia. Lite pengar hit, lite dit – och ingenstans tillräckligt mycket för att göra verklig skillnad eller för att kunna utöva påtryckningar för förändring. Däremot ofta lagom för att köpa ett gäng limousiner.

Det är också värt att minnas att organisationer som Civil Rights Defenders och RFSU tidigare delfinansierades med biståndsmedel. Biståndsberoendet började alltså redan i Sverige. Bistånd används långt ifrån enbart för att förbättra situationen i andra länder.

Nu börjar man äntligen väga in utveckling och resultat i beslutet om vart pengarna ska gå. I vissa fall, som Tanzania och Zimbabwe, rör det sig om några av världens mest socialistiska ekonomier – system som är designade för att aldrig kunna skapa välstånd. Varför ska Sverige år ut och år in pumpa in miljarder när dessa länder inte ens försöker bli fungerande stater?

Dessutom är det ofta oklart vart pengarna faktiskt tar vägen. Medel slussas genom organisationer som Sida eller ForumCiv, som i sin tur skickar dem vidare. I varje led förloras både kontroll och överblick. Detsamma gäller FN-systemet, med dess många under- och sidoorgan.

I ett system där man automatiskt avsätter en procent av BNI uppstår ett särskilt problem. Varje år växer ekonomin, och därmed uppstår nya pengar som måste ”sättas sprätt på”. Behovet av prioriteringar har varit svagt. Nu, med Tidöpartierna, finns en låst budget och tydligare mål – där Ukraina är ett av dem. Pengar blir något man faktiskt tar ansvar för.

Det kommer sannolikt inte att finnas ett välfungerande biståndssystem vid nästa val. Frågan är om det ens finns 2030. Men i dag finns det åtminstone några partier som orkar bry sig om att pengarna går till rimliga länder och till rimliga syften.

Det kan låta banalt. Men det är i själva verket revolutionerande.

Läs även: Lärloopar, friktion och annat skattefinansierat snicksnack

Följ mig gärna på X/Twitter