Mer än 40 år efter mordet på Olof Palme lyfts ofta Palme-hatet fram – hur en docka föreställande honom användes i ett kampanjmöte, piltavlor, karikatyrer och mycket annat. Svensk politik borde vara vaccinerad mot sådant. Men tyvärr inte.

Mordet på Palme är en viktig orsak till att hatet inte är glömt, men mordet på Anna Lindh tycks i högre grad ha fallit i glömska. Gärningsmannen har varierat lite i sina uppgifter om motiv – ett hat mot politiker i allmänhet eller ett hat mot Lindh för att hon stödde Natos bombningar av Serbien. Den utrikespolitiska kopplingen tycks vara den troligaste.

När Palestinarörelsen pekar ut svenska politiker som medskyldiga till folkmord är det just sådana strängar man spelar på. Det finns fler psykiskt instabila personer som kan triggas att bli våldsamma och attackera eller mörda politiker. Sverige är redan illa drabbat av mord på politiker.

Palestinarörelsen förskjuter ständigt gränserna och blir allt mer aggressiv. Den bråkar allt oftare med alla som inte delar dess uppfattning.

Ta demonstrationen på Riksgatan som exempel – det smala området mellan östra och västra riksdagshuset, och den enklaste vägen mellan City och Gamla stan i Stockholm. En viktig sträcka för att förflytta sig i Stockholm och ett område som har varit under närmast belägring i ett par veckor.

Demonstranterna är aggressiva mot förbipasserande, spelar trummor och skriker så högt att det stör arbetet inne i riksdagen. Av säkerhetsskäl har både riksdagsledamöter och internationella gäster tvingats ta andra vägar in och ut ur byggnaderna. En ledamot, Jessica Stegrud, attackerades.

Utöver bråken på Riksgatan har utrikesministerns bostad utsatts för en aktion, och flera politiska möten har avbrutits eller ställts in. Oavsett politisk hemvist måste det vara tydligt att det som nu sker är ett angrepp på demokratin. När det inte längre går att vara trygg eller hålla möten, är det inte bara ett enskilt parti som angrips – det är hela systemet. Då har alla ett ansvar att agera.

En riksdagsledamot har beskrivit en kort promenad från riksdagen till ett departement – bara ett par hundra meter. En aktivist följer efter, skriker slagord och beter sig hotfullt. När ledamoten kontaktar polisen svarar de att de inte kan göra något. Ledamoten har berättat att fler kollegor drabbats av liknande incidenter.

I helgen flyttades gränserna ännu en gång. Demonstrationen som gick längs Kungsgatan i Stockholm var anmärkningsvärd – men märkligt nog nästan osynlig i media. Expressen intervjuade Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén, som var en av talarna, samt några aktivister. DN hade en artikel. Längre än så gick det inte.

I demonstrationståget gick en person utklädd till Ulf Kristersson, iförd nazistuniform och med en docka föreställande en blodig bebis i handen. Han bär en israelisk flagga och misshandlas symboliskt av deltagare. Framför honom gick en ung flicka, fortfarande ett barn, som skanderade att även terrorister kan vara statsministrar, och att man skulle klappa händerna om man tyckte att Ulf Kristersson är kriminell.

Demonstrationståget använder också symboler för terrororganisationer som Hamas röda triangel och bilder på terrorister.

Det är till denna miljö och detta sammanhang som Miljöpartiets språkrör vänder sig. Det är här han känner sig bekväm att tala – inte fördöma, inte problematisera att rörelsen mer och mer angriper själva demokratins fundament. Inte ens fördöma hyllandet av terrorister.

Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig har påpekat det märkliga i att en partiledare står på samma scen där han nyligen själv utsatts för antisemitiska påhopp.

Miljöpartiets antirasism är uppenbart lika selektiv som Vänsterpartiets. Vilket tydligt förklarar varför de inte kritiserar varandra – de bryr sig helt enkelt inte. Även Socialdemokraternas Magdalena Andersson är uppenbart ointresserad.

Helldén tar inte avstånd från något av hatet, ramsorna eller nazistdockan i tåget. I stället skriver han på Facebook om att han kritiserat Sveriges ”extrema” hållning. På X är han tyst.

En annan av talarna var – givetvis – Greta Thunberg.

I de här demonstrationerna och i angreppen på demokratin ser vi riksdagsledamöter som på olika sätt stöttar aktionerna. Genom att gå i tågen, tala eller på andra sätt sprida budskapen. Att demonstrationerna innehåller nazistjämförelser, hyllningar till terrorism, flygplanskapare och andra extrema inslag hindrar dem inte från att delta.

På ena sidan av politiken marscherar riksdagsledamöter och hejar på aktivisterna. På andra sidan ringer rädda politiker polisen. Den ena gruppen hetsar – den andra gruppen blir hotad. Det är varken rimligt eller anständigt.

Kärnan i en demokrati är lojalitet med systemet – inte med den egna uppfattningen. Förlorar man ett val, så accepterar man det och förbereder sig inför nästa. Det vi ser nu är något helt annat.

Det handlar inte bara om hat och hets mot politiker, som när statsministern pekas ut som medskyldig till folkmord. Alla förstår att det inte stämmer – men för aktivisterna finns en njutning i att hata och att känna sig rättfärdiga. Och det ökar risken att hatet går över i våld, som i fallet med Anna Lindh.

Något särskilt med den här situationen är att några av riksdagens egna ledamöter står på fel sida. Inte ideologiskt – utan i själva systemfrågan. När Daniel Helldén står och påstår att Sverige blockerar stödet till den enda organisation som kan få ut nödhjälp, så ljuger han inte bara – han underminerar det demokratiska systemet och eldar på hatet mot sina kollegor i riksdagen.

Det är något mycket märkligt med tiden efter den 7 oktober. Det är som om något släppt inom vissa människor. En oförmåga att förstå självklara principer. Det verkar krävas gedigen träning i dumhet för att hamna där så många nu befinner sig – inte bara inom Palestinarörelsen, utan också bland dem som accepterar och stödjer den.

Läs även: Tvångsblandning är Socialdemokraternas surströmming