Socialdemokraterna har länge försökt driva linjen att de genomförde ett paradigmskifte inom migration, integration och brottsbekämpning. Därför, menar man, är det bäst att Magdalena Andersson återigen blir statsminister – så att det kan bli ordning på Sverige. Helt utan ironi finns det väljare som tror på det.

Ett av de socialdemokratiska förslagen som påstås vara ett kraftfullt verktyg mot segregation är det som kallas för tvångsblandning. Det är så ”effektivt” att inte ens Tidöpartierna vågar föreslå det. För Socialdemokraterna är det däremot ett slags huvudnummer. Men också ett farligt sådant eftersom risken är att det baktänder.

Tvångsblandning är lite som att överraska middagsgäster med surströmming. Det kan bli succé – men det mest sannolika är att folk går hem hungriga. Den insikten verkar nu ha hunnit ikapp Socialdemokraterna. Roande nog har de börjat skjuta sönder sina egna förslag och tona ned allvaret.

Fredrik Johansson skriver träffsäkert om fenomenet på Svenska Dagbladets ledarsida, och apostroferar kollegan Peter Wennblad:

”Redar och andra är nu ute och bedyrar att det bakom retoriken döljer sig högst ingenting. ’Vad fan som helst’ innebär möjligen att det ska byggas några radhuslängor på Järvafältet. Wennblad noterar att det eventuellt också kan bli ’ett kvalitetslyft’ i SFI. Traditionellt socialdemokratiskt ingenting.”

Texten är mycket läsvärd. Johanssons tes är att Andersson medvetet driver en politik som består av varmluft: precis tillräckligt otydlig för att ena sidan ska förfäras – och den andra jubla. Bristen på konkretion gör det möjligt att projicera både drömmar och fasor. Och därmed hamnar Socialdemokraternas förslag i centrum, istället för att diskussionen handlar om regeringens politik.

Men den här sortens dimridåer har en svag punkt: konkretion.

Konkreta följdfrågor – Socialdemokraternas skräck

Om medierna börjar ställa konkreta frågor och kräva tydliga svar, då blir det jobbigt. Särskilt om det visar sig att det finns mer bortom det första steget i blandningspolitiken än att bygga några radhus i Järva. För menar man allvar med blandning så gäller det bägge sidor. Om ena sidan ska blandas in – måste även den andra blandas ut. Det ska inte bara bli radhus i Järva utan Söder, Kungsholmen och Norrmalm ska också blandas ut.

Låt oss titta på befolkningsstatistik i Stockholm. Sett till hela staden har ungefär varannan person utländsk bakgrund. Ungefär var fjärde är utomeuropeisk. Men skillnaderna mellan stadsdelarna är dramatiska – och det är just dessa skillnader som Socialdemokraterna vill ”blanda bort”.

På Södermalm är 84 procent födda i Sverige. I Bromma 83 procent. Kungsholmen och Norrmalm ligger på 82 procent. I andra änden finns Rinkeby-Kista med 59 procent utrikes födda, följt av Skärholmen på 51 procent och Spånga-Tensta på 42 procent.

Skillnaderna i ekonomi, utbildning och boendestandard är också stora.

I Rinkeby-Kista har nästan 35 procent av hushållen låg ekonomisk standard – och bara drygt 1 procent hög. På Östermalm är det omvänt: nästan 30 procent har hög ekonomisk standard, medan 11 procent har låg.

För hushåll med barn är skillnaden ännu tydligare. I Rinkeby-Kista har 45 procent låg ekonomisk standard. På Östermalm, Södermalm, Norrmalm och Kungsholmen ligger samma siffra mellan 6 och 8 procent.

Från vision till verklighet – då spricker det

Att blanda de här hushållen låter kanske spännande på en socialdemokratisk kongress. Men när det ska omsättas i verklighet blir det genast mindre roligt. Den medelklass som ofta röstar vänster vill inte ha grannar som strular, barn som går i samma klass med barn som knappt pratar svenska, eller att deras bostadskvarter förändras drastiskt.

Tvångsintegration är ett utmärkt samtalsämne vid parmiddagar – men få vill vara en aktiv del av experimentet. Framför allt inte med sina egna barn som försökskaniner.

Tanken att Södermalm skulle ta emot stora grupper utomeuropeiska invandrare och ekonomiskt svaga hushåll är inte en dröm för majoriteten på Söder. Det finns skäl till att de bor där – och inte i Rinkeby.

Obestämda – väljarkårens svängdörr

I dag är gruppen ”obestämda” Sveriges största parti. Den växer för varje val och är förhållandevis lättrörlig och ofta avgör de valen. Om Socialdemokraternas integrationspolitik konkretiseras – om tvångsblandning går från fluffig fras till verklighet – då finns en tydlig risk: väljare som idag lutar åt vänster kan snabbt dra öronen åt sig.

När det kommer till det egna boendet, barnens skolor och liknande är egenintresset ofta starkt.

Många är övertygade om att Tidöpartierna ligger rejält efter i opinionen. Men förtydligas socialdemokratins nya integrationsidéer – då kan opinionsläget vända lika tvärt som Socialdemokraternas egen vänstersväng.

Läs även: Socialdemokraterna spelar tuffa men är livrädda för sina kompisar