Neuropsykiatriska diagnoser är extremt överrepresenterade hos män som döms till fängelse, enligt en ny studie. Av 300 som ingick i studien hade 97 procent minst en diagnos. 40 procent hade adhd-problematik och 80 procent missbruksproblem.

Det finns en lång rad olika möjligheter att tolka en sådan studie. Hela vägen från att lösningen är att fånga upp barn med problem till att det är svårt om ens möjligt att avbryta kriminella livsbanor och därför endast långvarig förvaring i fängelse stoppar personerna från att begå fler brott.

Kontrasten och uppmärksamheten som studien fick är dock intressant, om man jämför med andra utspel nyligen. För ett par veckor sedan uttalade sig Jens Lapidus i DN om gängkriminella. Han ställde retoriskt frågan varför de var så lättkränkta och menade att det kunde vara en reaktion från hypermaskulina män mot världens mest jämställda land.

Om svenska, ryska, mexikanska eller amerikanska kriminella är mest lättkränkta är svårt att svara på. Men det tycks finnas en kort väg mellan att bli kränkt och ta till våld, även i länder som är mindre jämställda än Sverige. Så möjligen är Lapidus tes svår att ro hem.

I stället ligger kanske svaret i det som studien presenterar: neuropsykiatriska problem som försvårar impulskontroll. Är det svaret, eller en stor del av svaret, är laborerande med en mansroll till och med mindre meningsfullt än att dela ut armband. Ändå tas sådana utspel på stort allvar.

Mycket handlar om en märklig paradox i svensk kultur. Å ena sidan ska vi lyssna på forskarna. Å andra sidan lyssnar vi bara på forskarna när de säger saker vi vill höra. I annat fall går det lika bra med en musiker, en poet eller någon annan som säger det rätta.

Det slår åt alla håll. Många lyssnar vanligtvis inte på Greta Thunberg, men den dagen hon vill ha kärnkraft blir hon ett argument. Eller när det skrattas åt den som tror att jorden är 6 000 år gammal medan den som tror att Jesus återuppväcktes på tredje dagen bemöts annorlunda. Givetvis ska man vara kritisk mot forskare, men det offentliga Sverige sorterar forskare snarare utifrån om de stödjer populära uppfattningar än om deras forskning är solid.

Avtrycket av studien är inte förvånande närmast obetydligt i den svenska debatten. Att något är fel på gärningsmännen och inte på samhället är en provocerande tanke för många.

Utgår man från ett sådant perspektiv blir möjliga lösningar annorlunda. Är felet till exempel kraftigt bristande impulskontroll och våldsamhet är straffrabatter bara ett sätt att skapa nya brottsoffer. På samma sätt är det med sexualbrott. Kan man inte förstå eller struntar i hur man skadar någon annan hjälper man inte gärningsmannen med ett lindrigt straff. Istället hjälper man till att skapa nya offer.

Det finns många skäl att ta forskning med en nypa salt. I det här fallet är det också uppenbart när man räknar in missbruk att diagnoser är så vanliga. Men att det uppenbart är extremt vanligt med diagnoser borde vara en tydlig signal om att lösningen inte är varken armband eller problematiserad bild av manlighet. Eller hypermaskulina män som gör uppror mot svensk jämställdhet.

Är förklaringen i ställer bristande, eller till och med sjuklig, oförmåga att kontrollera impulser – inte minst ilska med våldsamhet som resultat – kan en lång rad debatter släppas och i stället lösningar sökas på annat håll. Förklarar man mäns våld mot kvinnor med att den enskilde är ett symptom på kvinnors frigörelse och att det lika gärna kunde varit vilken man som helst är lösningen en. Ser man det som sjuka människor med bristande impulskontroll är lösningen en annan.

Forskningen tycks luta mer åt att det är sjukdomar hos enskilda som är en vanlig förklaring till brott. Med lite tur kunde det ge avtryck på den svenska kriminalpolitiska debatten. Men den förändringen kommer nog inte i dag heller.