I januari i år anfölls ett sjukhus i Darfur med en drönare. 67 personer dödades. De flesta missade förmodligen nyheten – eller har hunnit glömma bort den. Sudan har inte varit viktigt för världen på länge.

För några dagar sedan anfölls ett annat sjukhus. Den här gången blev det ännu blodigare. Sjukhuset attackerades för fjärde gången på en månad. Den senaste gången dödades mer än 460 personer, bland dem även sjukhuspersonal. Sudan är en mänsklig tragedi.

Hundratusentals flyktingar svälter och drabbas dessutom av sjukdomar som kolera. Området har varit blockerat från humanitär hjälp sedan februari.

Morden i Sudan är uppenbart en del av en etnisk rensning som pågått under lång tid. Beroende på hur man räknar är konflikten mellan 25 och 50 år gammal, med både värre och lugnare perioder. Men sedan 2023 har situationen varit katastrofal.

Uppskattningsvis 150 000 människor har dödats och 12 miljoner har tvingats fly i vad FN beskriver som världens största humanitära kris. Konflikten är komplex – etnisk, religiös, ekonomisk och mycket annat på samma gång.

Både humanitära organisationer och länder som USA har beskrivit situationen som ett folkmord. Framför allt män och pojkar har mördats, och sexuellt våld – även mot mycket unga barn – har varit utbrett. Offren väljs ut längs etniska linjer, vilket gör övergreppen systematiska och målmedvetna. Vittnen har beskrivit våldtäkter på mycket unga barn, och hur kvinnor i samband med våldtäkter hånas och det skrattas och skämtas om att de ska få föda arabiska barn.

Den sydafrikanska anmälan mot Israel för folkmord har fått enorm uppmärksamhet. Den sudanesiska anmälan mot Förenade Arabemiraten har däremot nästan helt glömts bort. Internationella domstolen menade till och med att de saknar mandat.

Några läsare börjar kanske tänka på parallellen med Israel – och den är tydlig. Konflikterna har pågått parallellt, men trots att våldet i Sudan är både blodigare, mer omfattande och ett tydligt folkmord, är tystnaden nästan total.

Sudan bär på en dubbel förbannelse. Den ena är kriget. Den andra är att det är ett krig utan moralisk polarisering. Krig som involverar USA eller Israel väcker alltid större engagemang. Särskilt Israel väcker känslor. Tyvärr är det ovanligt att den känslan är glädje utan vanligtvis är det hat.

I Sudan är förövarna inte judar. Det gör att offren inte blir riktiga offer. Det blir något diffust, en intern afrikansk konflikt som folk vänder bort blicken från. Den uppmärksamhet konflikter får handlar sällan om våldet eller lidandet i sig, utan om vilka parter som är inblandade. Sudan är också en konflikt mellan en dålig regering och en ond milis utan tydliga kopplingar till höger och vänster i väst. Då vänder väst bort blicken.

Som exempel finns krig som Irak och Afghanistan. De väcker inte längre samma vrede när de inte längre kan användas som projektionsytor för hat mot USA. Tortyr av fångar skulle inte få samma uppmärksamhet i dag som när USA var förövare.

Gatorna kommer inte att fyllas av demonstranter för Sudans skull. Det kommer inte krävas avståndstaganden, inga stora protester, inga symboliska flaggor och märkliga gröna pannband. Döden får ostört samla sina offer.

Och det gör den. En amerikansk rapport visar 31 misstänkta högar med kroppar i staden Al-Fashir efter att RSF-milisen intog den. Av stadens 260 000 invånare beräknas 65 000 ha lyckats fly. Redan efter en vecka uppskattas mellan 2 500 och över 10 000 människor ha mördats.

Jämför man med en av de stora frågorna under kriget i Gaza – påståenden om svält som vapen – blir proportionerna extrema. Minst 635 000 människor i Sudan lever under svältförhållanden, och ytterligare 24 miljoner har mycket osäker tillgång till mat. FN menar att hälften av de svältande i världen finns i Sudan.

Tystnaden kring krav på att milisen ska tillhandahålla mat, vatten, vård och skydd åt de angripna är öronbedövande. Likaså bristen på krav om att varna innan anfall eller att låta civila fly. Inte ens medierna orkar rapportera om attacker mot flyende människor.

Skillnaden när judar är inblandade är slående. Vi ser inga demonstrationer, inga arga inlägg på sociala medier, inga tomater som kastas, inga protester utanför riksdagen för Sudan samtidigt som de pro-palestinska demonstrationerna fortfarande pågår.

I stället för protester i väst fortsätter våldet, svälten och övergreppen under nästan total tystnad. Offrens värde är inte detsamma.

När Hamas återtog kontrollen i Gaza såg vi samma mönster. När påstådda kollaboratörer – de som hade tagit emot hjälp från Israel eller klaner som hotade Hamas återkomst till makten – misshandlades, torterades eller mördades blev det tyst. Offren var desamma, men gärningsmannen hade bytts ut, och intresset försvann.

Man måste inte engagera sig lika mycket i alla konflikter, eller mäta sitt engagemang efter antalet döda. Men man bör åtminstone vara ärlig.

För då måste man erkänna att det aldrig handlat om mänskliga rättigheter – eller om palestinier – utan om hatet mot Israel. Att åtminstone kunna stå för det är väl ett tecken på anständighet?

Läs även: Den gröna dumstruten – när ledartröjan blir självskadepolitik

Följ mig gärna på X/Twitter