Miljömålsberedningen är överens om att de nationella klimatmålen ska ligga fast, men att de ska anpassas till EU:s regler. Betänkandet överlämnades i går till klimatminister Romina Pourmokhtari.

I huvudsak var partierna eniga, men på vissa punkter fanns det olika uppfattningar. Bland annat är Sverigedemokraterna emot målen för transportsektorn. Men i det stora hela har Tidöpartierna nu lyckats ena sig med oppositionen.

– Jag hoppas att vi är färdiga med tramset om påstått avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner, för det är inte värdigt Sverige, säger hon i en kommentar.

Det är djupt olyckliga ord – av flera skäl, men framför allt ekonomiska. Det hade i högsta grad varit värdigt Sverige att sänka ambitionsnivån och i stället utveckla ekonomin. Sverige är ett land med ansträngd ekonomi och mycket små utsläpp. Varför ska vi plåga oss i onödan?

Förmodligen spökar tanken på en global feghet i klimatfrågan. Runt om i världen sitter rädda ledare och biter på naglarna, i hopp om att någon annan ska våga ta första steget. Kanske sneglar de längtansfullt på Sverige och hoppas att just vi ska våga dra på oss ledartröjan.

Men det där är en dröm. Utanför EU finns ingen större tävling om att snabbast minska utsläppen – och definitivt ingen jakt på någon slags klimatmässig nollpunkt.

Den berömda ledartröjan är i stället en grön dumstrut, eftersom ingen följer oss eller väntar på att visa mod. Tvärtom låter de oss glatt skada oss själva.

Sverige står för omkring en tiondels procent av de globala utsläppen. EU släpper ut cirka sex procent. Kina står för 30 procent – och släpper ensamt ut 300 gånger mer än Sverige, eller fem gånger så mycket som hela EU tillsammans.

Det går uppenbarligen ypperligt att inbilla sig att svenska utsläpp spelar roll, eller att världen hoppas på att vi ska gå före och inge mod. Men vansinnet i tron att detta ska bli en lukrativ affär har blivit tydligt i fallen Stegra och Northvolt. Det är lätt att peka på kostnaderna – men var finns vinsterna?

Som jämförelse har Sverige i dag några av EU:s mest ambitiösa mål, tillsammans med Danmark, Finland, Tyskland och Luxemburg: en utsläppsminskning på 50 procent. I andra änden finns Bulgarien med 10 procent, följt av Rumänien med 12,7 och Kroatien med 16,7. Länder som knappast är de första man förknippar med små utsläpp.

Utöver det orimliga i att sätta mål som är fem gånger högre än de minst ambitiösa ländernas finns ett annat problem: Sverige har redan minskat sina utsläpp kraftigt. Att minska ytterligare är både svårt och dyrt – och kostnaderna blir meningslösa.

Om vi når netto noll händer i praktiken väldigt lite. Vi ligger redan nära genom att utsläppen är så små, och enligt vissa beräkningar är vi där. 0,1 procent på global nivå är så lite att det knappt märks.

Därför blir det också tydligare vad som är trams. Sverige kan inte göra någon skillnad, och EU kan möjligen göra lite. De länder som faktiskt kan påverka – de bryr sig inte. Argumentet att “alla måste göra sitt” faller platt när Kina ökar sina utsläpp i en takt som motsvarar flera decennier av svenska utsläpp. Vi har ingen skyldighet att förstöra vår ekonomi för det.

Vi borde i stället ha backat och sänkt vår ambition till EU:s lägsta nivå. Då hade vi kunnat bidra med det viktigaste – tillväxt. Tillväxt ger innovation, resurser till vård, mediciner, pensioner och mycket annat. Pengar till energiteknik och annan utveckling som vi kan exportera och hjälpa andra med.

Att försöka gå från 0,09 till 0,07 procent av de globala utsläppen är dyrt – och påverkar ingenting.

Läs även: Oxfam säljer samma gamla socialism i ny grön kostym

Följ mig gärna på X/Twitter