Mer pengar, mindre ”vinstjakt” och rop på att avskaffa marknadsskolan. Socialdemokraternas skolpolitik består av plattityder och enkla slagord. Samtidigt brakar de kommunala skolorna ihop. Men för Socialdemokraterna är det viktiga snarare att hålla en enkel linje för partiet än att ta fram en politik som hjälper elever.
Socialdemokraternas relation till friskolor handlar i grunden inte om vinster. Den handlar om att partiet saknar en fungerande skolpolitik – och därför behöver en konflikt att gömma sig bakom.
Skolan är en av de tyngsta frågorna i svensk politik. I augusti rankades den av Novus som den tredje viktigaste frågan. I ett så centralt område kan ett stort parti inte stå utan konfliktfråga mot sina motståndare.
Socialdemokraterna hade kunnat välja att driva frågor om klasstorlekar, pedagogiska metoder, undervisning i svenska, gymnastik eller tyska, IT i skolan – ja, tusen andra områden. Men de kräver mer kunskap, riskerar krockar med akademin och är betydligt svårare att hantera ideologiskt. Det finns vaga svar men ser man någonsin en mer seriös skoldebatt från Socialdemokraterna?
För ett socialistiskt parti blir det intuitiva svaret: skolan ska vara socialistisk. Att den är offentlig väger tyngre än att den fungerar väl eller att eleverna trivs. Samma mönster syns i hela välfärden – där välfungerande vård lagts ned, senast i form av ambulanser i Stockholm.
Ett annat exempel på Socialdemokraternas ovilja och oförmåga att fördjupa sig i skolfrågan är att deras svar på nästan allt är: mer pengar. Sedan angriper man motståndarna för att ”snåla på barnen”. Som om skolans kvalitet enbart avgörs av hur mycket pengar den får.
Men strategin är märklig. Bara var fjärde svensk tycker att Socialdemokraterna har den bästa skolpolitiken. Visst, det är fler än för något annat parti – men ändå en lägre siffra än partiets totala stöd. Till och med många S-väljare tycker alltså att andra partier har bättre skolpolitik.
Förklaringen är sannolikt enkel: även socialdemokrater har barn, eller vänner med barn, i välfungerande friskolor. Totalt går över 400 000 elever i friskolor – en femtedel av alla elever.
Att politiken ska ta över en skola som redan fungerar, och göra den till ännu en i mängden, är för många föräldrar allt annat än lockande. De har ju redan aktivt valt bort det kommunala alternativet.
Här uppstår paradoxen. Socialdemokraterna är partiet som flest anser har en bra skolpolitik. Men nästan ingen vet vad de egentligen vill – utöver att stoppa ”marknadsskolan”. Ansvarig talesperson är Åsa Westlund, men få förknippar henne med skolan eller ser henne som ett framtidsnamn.
Hon talar gärna om tre ”systemfel”: svag styrning, vinstjakt och nedskärningar. Och hon skyller allt på avregleringar och privatiseringar för 30–40 år sedan. Under den perioden styrde Socialdemokraterna landet i många år – varför gjorde de då ingenting?
Var femte elev går i friskola. Är det verkligen föräldrar som medvetet vill sina barn illa? Och kollapsar de kommunala skolorna bara för att några väljer något annat? Självklart inte. Men det ger en bekväm och populistisk förklaring till varför skolan inte fungerar. Då slipper man diskutera pedagogik, språk, kultur, studiemiljöer och hemförhållanden – de verkligt svåra frågorna.
I stället för att lösa problemen ropar man ”Bort med marknadsskolan!” Får man inga applåder lägger man till ”Mer resurser!” Några djupare lösningar finns inte. Men för ett parti med en lojal väljarbas kan det vara tillräckligt.
Problemet är bara att det inte räcker för att skapa en skola som fungerar. Inte för framtidens generationer, och inte för ett land som ska konkurrera globalt.
För det krävs något annat än populism.
Läs även: ”Vi förstod inte” är Socialdemokraternas eviga undanflykt
