Inte långt ifrån där jag bor finns en bondgård. Den har i alla år haft en liten hage mellan lagården och vägen. I hagen har det funnits ankor, kaniner, höns och andra mindre djur, ibland lamm och killingar. Barnen från området stannar ofta, och frågar man snällt får man ofta gå in och klappa djuren. I närheten finns en mosse. Där brukar hundägare gå eftersom det är praktiskt att släppa hundar så att de kan springa av sig. Både min bror och en kompis brukar vara där med sina hundar. Förlåt, brukade vara där. Liksom barnen brukade få se och leka med djuren. Mossen är sig lik, men hagen är i dag igenvuxen och tom på djur.

Orsaken är att det flyttade in varg i området. Först sågs de då och då men sedan har de bosatt sig. Det är nu bekräftat att det är ett vargpar som slagit sig ner.

Länsstyrelsen lovade att informera tamdjursägare om hur de kan försöka skydda sig. För bönder är det ofta dyra staket. För privatpersoner är kostnaden annorlunda, det blir ett nytt sätt att leva. Man kan inte släppa djur som förr, för barnen finns det färre djur att se och för dem som rider i skogen finns andra faror. Vargen kommer inte att äta upp vare sig dem eller hästen men risken att hästen får panik och häst eller ryttare skadas finns. Kort och gott, människors liv inskränks.

Det här är långt ifrån unikt för min hembygd. Så sker överallt där vargen breder ut sig. Det blir svårare att gå med hundar, att rida och på andra sätt röra sig med djur. Bönder drabbas med både kostnader och ofta skadade djur. Jägare och markägare drabbas av att vargen äter djur som annars hade jagats och blivit mat. Men också scouter och andra som vistas i naturen drabbas. Föräldrar vet att det är extremt osannolikt att vargen skadar deras barn, men det är inte många som vill ta risken.

Riksdagen har flera gånger påpekat problemen och har fastställt ett mål på varg som är långt lägre än i dag. Riksdagen röstade igenom 170–270 djur. Naturvårdsverket angav att en bevarandestatus krävde runt 300 djur. Lite högre men ungefär där politiken ligger.

Naturvårdsverket angav i vintras att det finns 540 vargar i Skandinavien. 460 av dem bor i Sverige. Ökningen på ett år är 65 djur. Är ökningstakten ungefär densamma passeras 500 vargar i år, vilket är ungefär det dubbla mot vad lagstiftaren fastställt.

När vargen kom var en kompis ute med sin dotter när hon red. De var i skogen när de fick syn på en varg på andra sidan en glänta. Min kompis fick ner dottern från hästen utan panik, allt gick bra och vargen smet i väg. Några dagar senare skriver lokaltidningen om vargen. En kvinna tycker det är mer spännande att gå i skogen nu, lite mer romantiskt att kunna tänka sig att det kanske finns en varg som tittar på henne. För min kompis dotter var det slut med att rida i skogen. En passion förstördes. Men det är ju en kittlande glädje den där gången i månaden när man går en skogspromenad.

Det går lätt att skriva en lång text om hur riksdagen bestämmer och regeringen borde lyda. Det är inte det riktiga problemet. Problemet är alla de som får hobbies, sporter, promenader och annat förstört eller ändrat på grund av vargen. De som får bygga om stängsel och hagar. Eller ännu värre de som hittar sina djur döda.

En stor del av det här är ett pris vi får betala för att Miljöpartiet fick sitta i regeringen. Människor som inte bor där vargen finns utan ser den på bild och tycker den är vacker och mäktig att se på. Som inte behöver vara rädda för att deras hund eller får ska bli attackerade. Som inte behöver bli rädda när något prasslar till. Utan ser det där lite romantiska. Märkligt nog är ofta de som ser vargen som något romantiskt väldigt rädda för kamphundar och vill förbjuda dem.

Vargen påverkar lokalt och det bör beslutas i huvudsak lokalt om vargen. Det är inte Stockholm eller de andra större städerna som påverkas utan runt om i landet. Och vargen tar också mycket av det som ger närheten till naturen sin charm och lycka. Med varg är landsbygden mycket fattigare.