Tidö-samarbetet har svikit många förhoppningar och tappat fart. Men alternativet är ett rödgrönt maktskifte med Magdalena Andersson som formell chef men där Miljöpartiet och Vänsterpartiet turas om i förarsätet. Därför blir valet mindre en fråga om kärlek – och mer om att undvika katastrof.
Ungefär ett år innan valet är det inte rolig läsning att se opinionsundersökningar. Största ”parti” är visserligen de som inte har bestämt sig, och de kan ha svårt att välja mellan M och SD snarare än mellan något av dem och S. Men skillnaden mellan blocken är stor.
Det går att förstå. Det finns en stor besvikelse på Tidöregeringen. Förhoppningarna – och löftena – var höga. Vissa frågor, till exempel vapenfrågor, har varit en präktig dikeskörning. Andra frågor, som migrationen, har landat långt från vad många hoppades på och uppfattade som utlovat. Ekonomin har närmast stått still.
För många är det svårt att säga vad som är de stora prestationerna den här mandatperioden. Kanske ett jobbskatteavdrag eller bensinpriset. Några äldre kommer att gilla tandläkarreformen.
Ser man till de politiska frågorna är det jämnt. Socialdemokraterna äger fyra frågor, medan Moderaterna och SD har två var. Notabelt är att SD är näst största parti i klimatfrågan, och att fler väljare föredrar SD framför S där.
Vänsterpartiet vädrar morgonluft. De förväntar sig att det ska bli en stor vänstervåg i valet. Vänsterpartiet i Stockholm talar om att sätta stopp för 20 år av högermajoritet i riksdagen och bygga ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste.
Det finns säkert ett halvdussin Sven Wollter-kloner som känner igen sig i bilden av Sverige som ett land bara för de rikaste. För alla oss andra låter det bara rubbat.
Men om olyckan är framme och Tidö faller kan vi vara säkra på att Vänsterpartiet kommer att försöka skapa ett land ”för alla” – med en rätt uppenbar konsekvens för ekonomin. Sår man socialism skördar man fattigdom.
Vi kan också vara säkra på att Magdalena Andersson kommer att ge sin välsignelse till Vänsterpartiets socialistiska experiment, till Miljöpartiets klimatpolitiska vansinne och till alla tre partiernas migrations- och kriminalpolitik.
För de som tänker rösta på C är det också väldigt uppenbart att de få nej som Andersson kommer att säga, kommer att riktas mot Centerpartiets företagspolitik, skattehöjningar och avregleringar. Centern får vara med och leka så länge de inte har krav utan är snälla och röstar rätt.
Därför blir valet för många konstigt. Det finns i grund och botten tre alternativ: Tidö, Team Andersson och MED. MED kommer att dra lite röster från Tidö, vilket gynnar Andersson. I ett väldigt jämt val kan folks önskan att känna sig lite busiga, hämndlystna eller radikala genom att rösta på MED sluta med att Andersson blir statsminister.
Det är i princip det värsta som kan hända. Men det är den viktigaste frågan i nästa val: vem vill du se som statsminister? Det är så man måste tänka.
De åtta år som Sverige styrdes av Löfven och Andersson var katastrofala. Ekonomin var usel, arbetslösheten bet sig fast, migration och integration kollapsade och brottsligheten sköt i höjden – tillsammans med bensinpriser, elpriser och inflation. Bra saker fungerade illa och var utan stöttning och det dåliga fick springa fritt. Ekonomin faller samtidigt som brottsligheten exploderar.
Det är ett uselt argument för Tidö att säga att de åtminstone är bättre än alternativet. Men det är sant. Förloras valet blir det Magdalena Andersson, Morgan Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist som styr landet. Kanske lyckas de till och med övertala Annika Strandhäll att komma tillbaka.
Att undvika det gänget är ett dåligt men sant argument för Tidö. Men det är också ett viktigt argument för att hålla känslorna i schack. Man behöver inte gilla Tidö – det räcker att ogilla Andersson.
Tidö har sumpat massor av chanser. De borde ha gjort mer, gjort saker fortare och tagit fler strider. Slutat att vara rädda och hunsade.
Men nästa val handlar inte om att Tidö är för fega, utan om den större bilden. Det handlar om att fortsätta få ner brottsligheten, att få integration och migrationen att förbättras några små steg åt gången – men också om att slippa klåparna kring Andersson. I centrala Stockholm lyckades Socialdemokraterna att sabotera verksamheten till den grad att det tidvis fanns en enda ambulans. Klåparna som orsakade det kaoset är ministerämnen vid ett maktskifte.
Det borde finnas en lång rad stora reformer som har genomförts. Det borde finnas massor av tunga argument för Tidö. Men ibland måste vi acceptera att det vi är för är långt ifrån bäst – men ändå väldigt mycket bättre än att ha Andersson.
Eftersom det är hon som är alternativet.
Läs även: Det eleganta reptricket - att få folk att betala för sin egen uppfostran
