Svenska Filminstitutet vill ha kulturell omfördelningspolitik. Genom att beskatta sådan kultur som folk gillar och betalar för och ge till kultur som inte konsumeras ska en balans skapas. Det är ett idiotiskt förslag som bara kommer att ge högre priser och leda till ökad produktion av dålig film.
Svensk kulturdebatt handlar sällan om att ha roligt eller vara särskilt pragmatisk. Oftare är det antingen utpekanden eller oginhet. Netflixskatten är typisk för det ogina. Svensk film som få vill se ska finansieras av film som folk vill se.
I slutet av maj tyckte Anna Croneman, ny VD för Svenska Filminstitutet, att Sverige borde införa en så kallad Netflixskatt. Det är en skatt på streamingtjänster där pengarna ska gå till att finansera produktion av svensk film. Frågan var tydligen ”kolossalt viktig”. Däremot specificeras det inte för vilka det är så viktigt.
– Jag tycker att det är rimligt att de som visar svensk film också ska vara med och bidra till den allmänna infrastrukturen, det vill säga talangutveckling och utbildning för filmarbetare, argumenterar hon.
Tanken är att ta från de som producerar film som folk gillar att se och i stället ge till det som folk inte vill se. Det som folk inte vill se är tydligen en allmän infrastruktur, till skillnad från det som folk vill se. Kulturpolitik är inte alltid så enkel att förstå.
Det ger inga höjda ögonbryn att nämna att Croneman har sin bakgrund på SVT, där hon tidigare var chef för SVT Drama. En annan verksamhet som finansieras via skatt.
Skattefinansierad kultur har ett mönster som upprepas gång efter annan. Offentligt producerad eller finansierad verksamhet är oftast dålig och fungerar sämre än privat och känner sig därför hotad. Då ska skattebetalarna kliva in för att säkra intäkterna. Alternativet att förbättra verksamheten verkar inte finnas.
När svenskar väljer bort att se Filminstitutets filmer på bio och i stället ser på streamingtjänster hemma tycker Filminstitutet att det finns ett problem. Lösningen på problemet är inte att anpassa sig utan att kräva skattepengar. Något som gör allt värre är att för att få pengar från Svenska Filminstitutet finns krav i form av jämställdhet, representation och det ska gärna finnas ett viktigt budskap också. Lite uppfostran är alltid bra.
Typiska filmer som går som smör i solsken – action, krim-dramer och likande – har svårare att få pengar. Prussiluskorna vill inte roa folk utan uppfostra, vilket ger det irriterande resultatet att ingen vill se filmen.
2020 var det bråk i kultursvängen. Filmproducenten Lena Rehnberg var så arg att hon krävde Filminstitutets dåvarande VD:s avgång. Hon menade att Filminstitutet ägnade sig åt genusfrågor i stället för kreativa visioner för hur man kan få tittare intresserade av svensk film. Svaret från VD:n är talande:
– Vi på Filminstitutet har ett antal filmpolitiska uppdrag, bland annat att filmen ska präglas av jämställdhet och mångfald.
Filmpolitiska uppdrag är ett begrepp som inte ligger på var mans tunga. Där hittar man nog förr ord som underhållning, spänning och liknande. Men film som är enkel och underhållande ger inget avtryck i karriären hos de filmpolitiska byråkraterna.
Kritiken har varit hård. Regissören Ali Abbasi har beskrivit Filminstitutets styre som ”nordkoreansk” och att arbetet sker med ”en ideologisk tvångströja”. Den infrastruktur som Filminstutitet vill se tycks snarare ideologisk än kreativ och det är inte viktigt om den tilltalar tittare. Vad Filminstitutet vill är att ha pengar så att de kan finansera en ny generation filmskapare som saknar publik. Pengar som Netflix, Disney och andra streamingtjänster ska samla in åt dem.
Där ligger problemet. Kulturbyråkraterna vill uppfostra folket till att bli en del av deras tråkiga ideologiska bitterhet. Folket vill ha spänning, kärlek och humor i stället för pekpinnar. När folket väljer fel vill byråkraterna korrigera genom skatt.
Disney, Amazon, Netflix och andra streamingtjänster har förstått att kultur i grund och botten handlar om att ha roligt, inte att fostras. De drar in miljarder på en så enkel insikt. Filminstitutet däremot prioriterar filmpolitiska uppdrag framför tittarens nöje. Skulden vilar självklart också på de politiker som definierar uppdragen, men Filminstitutet borde i stället för att ropa på skattepengar kräva att slippa filmpolitiska uppdrag för att kunna satsa på tittarvänlig produktion.
Bland partierna finns det skillnader i synen på skatten. Socialdemokrater och Miljöpartister vill se en extra skatt på streamingtjänster. Vänsterpartiet och KD lyckas inte bestämma sig i en så enkel fråga. Moderaterna, Liberalerna, Centern och Sverigedemokraterna är emot.
Europaparlamentsvalet kan tyckas dumt och ge liten påverkan på ditt liv. Att ligga hemma och se en film kan tyckas som ett bättre alternativ. Risken om man ligger hemma är att man åker på en extra skatt.
