I en partiledardebatt talade centerpartisten Muharrem Demirok om att den gröna omställningen skulle bli en guldgruva för Sverige. ”Vi kommer att bada i guld” sa han och omställningens vinst skulle finansiera välfärden.

När politiker tror sig kunna veta vilka bolag, branscher och sektorer i ekonomin som är framtiden, vet man egentligen bara att just den sektorn är fel. Politiker är ytterst sällan duktiga på ekonomi, än mer sällsynt är kunskap om var det bör satsas.

Men politiker har gott om skattepengar och möjligheter att skapa regler som gynnar företag. För företag blir det ofta lönsamt att försöka påverka politiker så att just deras företag gynnas.

Inom nationalekonomi kallas fenomenet rent-seeking, företag söker fördelar genom att påverka framförallt politiken i stället för att försöka sälja sina produkter och tjänster. Det kan vara regler, skatter, bidrag och massor av andra sätt att snika åt sig en fördel.

Peter Carlsson, fram till nyligen VD för Northvolt, skrev i förra veckan en debattartikel i DI som är lite av ett skolboksexempel på rent-seeking. Läser man texten kan man verkligen se framför sig hur politikerna vrider sig av lycka över att de får chansen att investera så att badandet i guld kan börja. Det är märkligt hur sådana politiker ser sig väldigt lämpade att sköta offentliga medel men sällan söker jobb som till exempel VD eller investeringschef. Tror någon att Demirok hade varit lämplig som chef för Investor?

För att snabbt summera delar av Carlssons argument: Han menar att elektrifiering och grön ekonomi är en makrotrend, att allokeringen sker utom EU och att EU saknar självförtroende.

Elektrifiering är sannolikt en makrotrend, men den drivs snarare politiskt än ekonomiskt. Den bygger på att politiker vill stressa fram en sådan utveckling och skapar därigenom en artificiell efterfrågan.

Att allokeringen av resurser, företag och kompetens sker utanför EU stämmer inte bara när det kommer till grön ekonomi, utan faktiskt inom de flesta områden. Lite skämtsamt är EU världsledande på regleringar, medan företag och forskning är uppdelat mellan andra delar av världen.

Självförtroendet är mer av ett sätt att få politiker att trycka på lagstiftningsknappen eller att öppna plånboken. Varsamhet med skattemedel hånas genom att kallas dåligt självförtroende. Kanske är de som investerade i Northvolt väldigt självsäkra, men de är definitivt inte varsamma.

Ett exempel på hur Carlsson vill skapa rent-seeking är koldioxidskatter. Genom att beskatta koldioxid ökas kostnaden och det blir billigare för företag att minska utsläppen än att betala skatter.

Ett av många problem med Carlssons argument är att Sverige har haft sådana skatter sedan 1991 och EU har haft ETS sedan 2005 och systemet har flera gånger sedan införandet skärpts, målet är att nå negativa utsläpp. Med andra ord: det finns redan ett slutdatum för utsläpp. Det är märkligt att Carlsson inte har koll på så grundläggande saker.

Men det stora felet med den vision, eller snarare illusion, som Northvolt och andra liknande bolag vilar på är något annat. Det handlar om tron att ett land kan bli rikt genom att gräva gropar, fylla igen dem och gräva upp dem på nytt.

Fenomenet har varit känt sedan åtminstone 1850-talet då den franske ekonomen Frederic Bastiat skrev vad som har blivit känt som ”Broken window fallacy”. Han skriver om hur ett barn av misstag förstör ett fönster, som måste lagas och hur det krävs en massa transaktioner hos flera hantverkare för att köpa och installera fönstret. Pengar byter händer många gånger, men blir samhället rikare? Kan vi skapa välstånd genom att förstöra det vi har och sen laga det?

Carlssons lösning är just den. Om EU, och Sverige, har självförtroende och slår sönder en massa och köper nytt så kommer det just krävas att vi bygger och köper nytt. Demirok ser framför sig hur vi badar i guld. Vi slår sönder det som fungerar och genom att köpa nytt så blir vi alla rikare. Man får hoppas att Demirok inte hanterar sitt boende på det sättet.

I artikeln medges också att resursallokeringen ofta är utom EU. Så i realiteten handlar det mycket om att slå sönder det vi har och sen köpa från Kina. Och på något sätt bli rika på vägen.

Northvolt är ett gott exempel på att det är så det slutar. Man tar ett megaprojekt, lägger det på ett märkligt ställe, har en konstig finansiering och tror att man snabbt ska få fram en extremt lönsam industri.

Några dagar innan vad som kan bli Northvolts konkurs driver Carlsson på att göra allt en gång till men i större skala, med mer av rent-seeking och genom hårdare lagstiftning.

Att resultatet sist blev kapitalförstöring i stället för att gå till lönsamma investeringar, pensionsfonder som fick förluster och bygder vars näringsliv skadades, har inte fått Carlsson att tänka om. I stället tycks han mena att felet är att omfattningen på satsningarna var för små. Får det bara bli mer och större så blir det bra.

Vi får hoppas att hans förmåga att trollbinda politiker är borta.

Läs även: Hanteringen av Busch överträffar dikten