När Socialdemokraterna började minska och Sverigedemokraterna började växa i väljarstöd blev strategin att forma sin makt kring ett motstånd mot SD. Decemberuppgörelsen och Januariöverenskommelsen är de två tydligaste exemplen på detta.

Liberalerna var först med och bytte sida men bröt senare. Centern stannade kvar och närheten mellan Annie Lööf och Magdalena Andersson var stark. Centern släppte det mesta av sin politik för att sluta upp bakom Socialdemokraterna, så att de kunde regera.

Resultatet blev ett katastrofval för Centern, som tvingade bort Lööf och åtminstone i teorin kan låta Centerns riksdagsledamöter rösta fritt i en statsministervotering.

Här finns också den intressanta punkten i svensk politik i dag. Ekonomiskt ligger Centern och M väldigt nära varandra. C gick till val på att vägra alla skattehöjningar på bland annat jobb, arbete och boende. I en rad andra frågor finns också en samsyn.

När planen att isolera SD till varje pris visat sig innebära ett högt pris och alls ingen isolering finns goda möjligheter att åtminstone delar av Centern byter block. Liksom att flera uppgörelser kan inkludera Centern.

Parallellt fallerar Socialdemokraternas möjligheter att försöka fälla borgerliga förslag med hoppet om att några ledamöter inte finns på plats eller röstar fel. Socialdemokratin kommer samtidigt vara kluven. En del som vill söka sig vänsterut och hitta väljare genom ideologi, en annan del som vill närma sig framförallt SD för att ta tillbaka arbetarröster.

Att i den konflikten hitta ett samarbete med C, som sannolikt också inkluderar V, är det svårt att se hur det skulle kunna vara möjligt. C kan i stället göra det som var Lööfs dröm och bli en kraft i mitten. Även med en majoritet finns goda argument för M/KD att söka bredd.

Möjligheterna att ideologiskt få gehör och en reaktion mot det som varit talar för att C borde komma tillbaka till högersidan. Det kommer att ta tid att få förtroende. Men kan C visa att de är en kraft att lita på så kan det politiska landskapet i Sverige ritas om rejält.

Annie Lööf skapade genom sin hållning tiden där statsministern valdes med negativ parlamentarism men sen inte kunde driva någon fungerande politik. Magdalena Anderssons sista regering stöddes av ungefär hundra ledamöter. Byter C sida kan det bli nästan det dubbla.

Läs även: Det är Lööfs fel

Den avgörande biten tycks vara SD. Om SD är en komplicerad samarbetspart, skapar skandaler och rubriker eller visar sig vara en ulv i fårakläder, kommer det att bli komplicerat med C. Då hade Lööf från delvis till ganska mycket rätt. Om SD däremot är smidiga och inte har konstiga politiska krav, kan det skapas ett antisocialistiskt block som har har stöd i intervallet 55 till 60 procent.

Möjligheten att Sveriges politiska karta kraftigt ritas om är därför möjlig. Men i stort ligger det ansvaret på SD. Beroende på deras agerande kommer väldigt mycket att påverkas. Märkligt nog är den långsiktiga påverkan av svensk politik en fråga som kommer att dominerad av ett parti utanför regeringen.

Magdalena Anderssons möjlighet att påverka är samtidigt väldigt begränsad. Hon har små möjligheter att påverka politiken och ge inflytande eller poster som tack för stöd. Vänsterpartiet vinner på att vara i opposition från vänster mot Socialdemokraterna. Centerpartiet är svåra att köpa och har nog bränt fingrarna på att vara nära S. Och hela tiden kommer det att bli svårare att varna för SD.

Mest spännande är kanske ryktet att några ledamöter från C kommer att stödja Kristersson i en votering om statsministerrollen. Antingen genom att C har en fri votering eller att helt enkelt strunta i partipiskan nu när partiledaren ska bytas ut. Då kan Centern väldigt snart vara tillbaka i en position där de kan börja återskapa sitt förtroende.