Magdalena Anderssons relation till ansvar påminner om en gås relation till vatten. Det bara rinner av henne. Oavsett hur oansvarigt hon beter sig, vad hon har gjort eller ställt till med så är hon alltid utan ansvar. Det är en märklig egenskap för en person som vill ha ansvaret över ett helt land.
Oansvariga Andersson satt en dag vid frukostbordet
Och läste i morgonbladet
Om folket som plötsligt ville ha kärnkraft
Så då var hon för det
Och det var väl bra det
När Oansvariga Andersson i november 2021 håller sitt installationstal som partiledare raljerar hon över kärnkraften. Elektrifieringen ska skyndas på, men:
”Men inte med ny kärnkraft. För den är för dyr. Ännu högre elpriser, någon?”
Publiken skrattade och jublade. Andersson gjorde lustiga miner.
Något år senare hade hon helt sågats av verkligheten. Elpriserna hade rusat genom taket, folk var trötta på vanskliga projekt med vindkraft och liknande och ville ha tillbaka stabila låga elpriser. Kärnkraft var uppenbart svaret. Samma kärnkraft som Andersson varit med och stängt ner.
Andersson byter raskt uppfattning och har förmodligen Sveriges politiska historias fegaste frånskyllning: Hon skyller på sin talskrivare! Det är teoretiskt möjligt att Andersson aldrig läste talet och inte bergrep det när hon läste upp det på partikongressen. Men det är mer sannolikt att vinna på Lotto två veckor i rad än att det skulle vara sant. Är det sant är det dessutom så oansvarigt att hon aldrig ens borde få ett ersättaruppdrag i en kommunal kulturnämnd. Hur kan en blivande statsminister vara ett offer för sin talskrivare?
För ett tag sedan var det dags för en liknande situation. Då hette det plötsligt att migrationspolitiken hade Socialdemokraterna aldrig varit för. De hade inte utmålat några som rasister och egentligen tyckte de samma sak som Tidöpartierna gör i dag. Utom om anmälningsplikt. Socialdemokraterna var för låg invandring och paradigmskifte innan det var coolt. Så var det egentligen om man litar på Oansvariga Andersson. Men så rycktes hon och Stefan Löfven med i en tidsanda och gjorde motsatsen. Det är oklart vilken roll talskrivare hade i politiken. Kanske var det de som var tidsandan. Men det var en medryckande tidsanda som var tokig, inte Oansvariga Andersson. Hon var utan ansvar. Som alltid. Andersson är alltid utan ansvar.
Det är en tidsfråga innan Oansvariga Andersson kommer behöver hitta på någon liknande ursäkt för att rädda sig från El-Hajs kopplingar till Hamas. Eller många av de andra märkliga positionerna hennes parti har tagit.
Oansvariga Anderssons sätt att hantera ansvar är förbluffande. När för något halvår sedan en 15-årig pojke sköts till döds i Stockholm spelade Andersson in en liten film. Kanske borde det ha varit en ursäkt för att de inte förstod, eller åtminstone att de medgav att de var naiva inför brottsligheten. Men inte Andersson, inte. Hon tar inte ansvar för de åtta åren hon var minister. I stället rekommenderar hon att man ska prata med en vuxen, och ”kanske en extra kram”.
Det finns något fascinerande över att Andersson aldrig ställs till ansvar. Hon har varit statsminister och hon vill bli det igen. Men medger utan att blinka att hon som en nickedocka läser upp vilka dumheter som helst som talskrivare skriver åt henne. Liksom att det kan ta månader för henne att komma på att det var tokigt. Men det blir inga tv-debatter eller intervjuer om det. Inga journalister utanför hennes hem. Oansvariga Andersson slipper ansvar igen.
På samma sätt är det med migrationen. Löfven och hon rycktes med. Vilka andra lite tokiga idéer kommer hon att ryckas med av i framtiden? Inga frågor från media om det. Andersson står stabilt utan ansvar för sina egna handlingar.
Det är också konstigt att hon beskrivs som en stark kvinna snarare än ett våp. Sveriges första kvinnliga statsminister kan inte ifrågasätta sin talskrivare eller för den delen stå emot idéer i sin samtid. Lite tokigt rycks hon med. En statsminister, och partiledare, ska väl försöka leda sin samtid och forma den snarare än att driva med nedströms. Som partiledare och statsminister borde hon vara med och forma idéer snarare än att försöka förkroppsliga en tidsanda.
Vad är det för budskap till unga kvinnor att dra våpkortet när det blir lite tokigt? Att det inte spelar så stor vad man vill och kan utan det handlar om att vara på rätt plats när det är nästa damernas?
Men det är i sammanhanget mer av en kuriositet. Det mer allvarliga är hennes förmåga att leda landet. Uppenbart har hon mer en agenda för bita sig kvar som statsminister än för att driva en utveckling i en god riktning.
Utöver att vara statsminister är det otydligt vad Andersson egentligen vill. På några månader gick hon från att mena att Nato-medlemskap hotade stabiliteten till att vara rosenrasande på Erdogan för att vi inte får gå med omedelbart. Om man inte tror att hennes talskrivare busade lite så gjorde hon en liknande resa som med kärnkraft. Liksom med migration och andra frågor. Oansvarige Andersson är en opportunist.
Men lika märkligt som en ideologisk kompass som alltid pekar på statsministerposten är omgivningens tystnad. Frågorna om vad som är hennes ansvar är frånvarande. Oansvariga Andersson förväntades inte vare sig se talskrivarens blunder eller hålla emot en tidsanda. Hon tar aldrig ansvar och hon ställs aldrig till svars. Till och med hennes parti är tyst i frågan och finner sig i att de är fotsoldater i hennes kamp att skriva in sig i historieböckerna.
August Palm ställde den retoriska frågan ”Hvad vilja socialdemokraterna?” Och det är nog dags att fråga sig samma sak igen. Men mer brännande är frågan ”Hvad hafver Andersson ansvar för?”
För i dag är det ingen som vet. Hon är partiledare och statsministerkandidat. Samtidigt är hon helt utan ansvar för något som skett under hennes tid som finansminister och som statsminister. Det är alltid någon annans fel.
Andersson saknar ansvar. Alltid.
