Regeringen har stoppat den statliga finansieringen till flera fredsorganisationer. Organisationerna, som ser sig som oberoende från allt utom skattemedel, är rosenrasande och menar att det är en riktad attack mot kritiska röster. Tvärtom borde organisationerna jubla över att bli oberoende, och skattebetalarna vara glada över att ett slöseri som pågått i över 100 år nu tar slut.
På sin hemsida beskriver Svenska Freds och skiljedomsföreningen hur de finansieras:
”Svenska Freds verksamhet finansieras genom medlemsavgifter, gåvor och bidrag från institutionella givare, företag och privatpersoner, gåvor och medlemsavgifter.”
Det låter som en ganska rimlig finansiering för en NGO, en icke-statlig organisation. Olika privata organisationer och privatpersoner antingen direkt ger pengar eller är medlemmar. Så borde alltid en NGO vara finansierad.
Men de har utelämnat den kanske största bidragsgivaren: Svenska staten.
Ibland talas om GONGO, Government Operated Non Governmental Organisation, alltså organisationer som i olika former drivs av staten men inte är en del av staten. Organisationens mål kan variera väldigt mycket liksom statens aktiva roll som kan sträcka sig från att finansiera till att diktera hur organisationen ska fungera.
Intresseorganisationer som vill påverka folket och politiken men som finansieras statligt kommer alltid att hamna i en gråzon mellan de bägge – NGO och GONGO. Inte minst som staten smyger in allt fler krav på jämställdhet, hållbarhet, inklusion, demokrati och annat. Vill man ha pengar från staten så kommer krav med pengarna. På både gott och ont.
I den finansieringen finns också en form av svansen som viftar på hunden. Skattebetalarna betalar för att bli påverkade politiskt, inte alltid av organisationer eller i riktningar de uppskattar.
Svenska Freds är ett bra exempel på en sådan organisation. De får stor andel av sina inkomster från skattemedel samtidigt som de har en förfärlig agenda. De säger sig vara för fred men inte minst kriget i Ukraina har visat med förfärande tydlighet att de är hjälplöst naiva och direkt farliga. De vänder sig mot svensk vapenexport till Ukraina och menar att det är diplomati som behövs. Som om kriget är ett skolgårdsgräl kring ett missförstånd. Svenska Freds säger att deras agenda är fred men verkligheten visar tydligt att agendan ger ett helt annat utfall än deras drömmar. Drömmar som lätt krossas av en diktator med vapen.
Svenska Freds säger att ”Vi är förbannade och vi vill göra allt för att få stopp på den ryska krigföringen.” De döda i Butja, i Mauriopol och i andra ukrainska städer kan inte dela Svenska Freds upprördhet. Men de levande tycker nog att svenska vapen är en viktig del i att ”vilja göra allt”. En del av att ”vilja göra allt” som Svenska Freds inte instämmer i. För Svenska Freds handlar fred inte om att stoppa ett folkmord med vapen utan om drömmen om att kunna prata lite med Putin så att han blir snäll igen. Det är en farlig dröm.
På samma sätt visar Hamas pogrom på hur förfärlig en avrustningsagenda är. Morden tog slut när terroristerna dödades, inte genom dialog. Det var vapen, inte dialog, som räddade judiska liv.
Hade Svenska Freds fått som de ville och Putin hade möts av dialog i stället för med vapen så hade långt fler städer och byar förvandlats till kyrkogårdar. Svenska vapen är en viktig del av det skydd som ukrainska civila har mot ryska arméns övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är dialog utan kulor och granater som har stoppat ryssarna från att mörda och skövla.
Svenska Freds är nu upprörda över att regeringen har beslutat att skära ner stödet till dem och andra ”fredsorganisationer”. 100 år av slöseri avslutas när Svenska Freds, Clowner utan gränser, Läkare mot kärnvapen och andra organisationer blir renodlade NGO:er och måste förklara för folk, företag och andra varför de förtjänar pengar.
– Vi ser det här som en riktad attack mot kritiskt granskande röster, säger Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå.
Det finns väldigt många invändningar mot den typen av pladder. Den viktigaste är att den som granskar staten inte ska vara betald av staten, utan av folket. Det finns inga som helst skäl att någon ska tvingas finansera deras verksamhet.
Att slopa stöd till sådana organisationer är jättebra. Men låt det här bli ett första steg och kapa sen mer stöd till fler organisationer så att de kan bli mindre beroende av statliga medel och i stället leva på medel från folket. Låt NGO:s komma ut från skugglandet kring GONGO och bli just oberoende röster.
Staten bör göra gåvor till civilsamhällets organisationer avdragsgilla. Vill någon ge till en kyrka, moské, SOS, Röda korset, Svenska Freds, hjälp för hemlösa hundar, fågelskådare, politiska partier eller någon annan organisation så kvittar man det i deklarationen. Den som inte vill ge kan slippa, den som vill ge får lite sänkt skatt.
Då går pengar dit folk vill ge pengar. Mindre pengar går till organisationer som har märkliga agendor och ingen tvingas finansiera en verksamhet som de ogillar.
Det är inte svårt att förstå varför Svenska Freds eller Clowner utan gränser föredrar ett system där de behöver övertala en eller ett par tjänsteman för att få pengar jämfört med ett system där de ska förklara för folket.
Vi får hoppas att regeringen hjälper fler organisationer att bli just NGO:er.
Läs även: Socialdemokraternas förnyelse är konserverad gröt
