Facebook noscript imageHjort: Offentliga provokationer är en form av själviskhet
Klas Hjort
Ledare
Hjort: Offentliga provokationer är en form av själviskhet
Är resan från jobbet en resa eller ett tillfälle för andra att provocera? Foto: Jonas Ekströmer/TT
Är resan från jobbet en resa eller ett tillfälle för andra att provocera? Foto: Jonas Ekströmer/TT

Att det offentliga rummet alltmer används för uppfostran och provokation är en form av själviskhet. Det som borde vara för alla, där man eftersträvar något som alla kan instämma i, har i stället blivit en liten grupps arena för att provocera andra. Andra som oftast inte vill bli provocerade.

En gammal typisk regel för umgänge, som nästan alla fick lära sig, är att man orsakar inte obehag för andra. Är man i ett umgänge är det viktigaste att folk trivs. Oavsett om man vill se det som utslag för en djupare etik eller bara vanligt hyfs så är det en viktig princip.

En debatt som tjatats till vansinne är drag, sagor och bibliotek. De självklara poängerna om att det är något som är trasigt i ett samhälle där vuxna måste få betalt för att läsa sagor är långt borta. Det uppfattas som helt självklart att det inte är något civilsamhället tar hand om eftersom av omtänksamhet eftersom barn gillar att lyssna på sagor. Det som förr var omtanke är i dag skattemedel.

Men det finns två saker som tappas i många av de här debatterna. Det första är det självklara i att det offentliga utrymmet är för alla och därför beter man sig på ett sätt så att så många som möjligt kan känna sig bekväma. Det andra är vänsterns, i väldigt bred mening, behov av konflikt.

Det offentliga utrymmet är något som är öppet för alla, det är oftast finansierat via skatter och en plats som bör ge trivsel åt så många som möjligt. Huvudregeln borde i så fall inte vara att det är en plats för provokation, utan inkludering. Det är förmodligen jättespännande för många att använda det offentliga utrymmet - bibliotek, busshållplatser, torg och liknande, till att provocera men den provocerade har en lika stor rätt att faktiskt slippa det. En äldre person som bara vill åka hem med tunnelbanan efter att ha handlat borde rimligtvis kunna få göra det utan att någon vill provocera fram reflektioner över hur vår samtid förhåller sig till mens, kroppshår eller andra saker.

Tanken att andra människors vardag - resor till jobbet, från affärer eller annat är ett tillfälle för en mindre grupp att skapa provokation, ofta med skattepengar i ryggen, är faktiskt ytterst självisk. Det är lätt för en yngre generation att skratta åt att en generation som växte upp med Twisted Sisters och Wasp nu är arga över provokationer som ofta påminner om precis det som de banden gjorde.

Men det finns en central skillnad. De ”jättetuffa” hårdrocksbanden på 80-talet syntes i massmedier, på tonåringars väggposters och kanske som klotter i skolan. Men de var inte en del av det offentliga. Det finansierades inte med skattemedel. Stötte man på dem så var det mer något man valde snarare än utsattes för.

Det offentliga är inte en plats för en mindre grupp att provocera en större. Det är varken en uppfostringsplats eller ett utskänkningsställe för moralkakor. Det är en plats för alla. För trivsel och det neutrala. För det tråkiga. Vill folk provoceras så går det jättebra att själva söka sig till det. Vill man inte så ska man få slippa.

Den andra biten i en allt mer skruvad debatt är vänsterns oförmåga att vara ense och släppa en fråga. I ett land som på många sätt är ett av de mest toleranta i världen så måste man driva saker ett steg till. Hitta något som är en konfliktyta och en plattform för att moralisera. Kanske för att moraliserandet är roligare, får någon att må lite bättre eller kanske bara för att förfasas lite.

Men igen är det en variant på samma fenomen som med de offentliga ytorna. Andra människor ses inte som mål i sig själva utan som medel för det egna syftet. Att göra en grupp människor upprörda blir om provokationen sker åt rätt håll en god gärning. Men provoceras fel människor är det inte längre tankeväckande och stimulerande. Det är kränkande.

Här finns ett slags självbedrägeri. Målet är aldrig att avdramatisera. Det är inte roligt att avdramatisera. Det som är roligt är provokationen. Att förskjuta gränsen. Så varje gång det tas ett steg fram så måste man ta två steg tillbaka för att få en ny reaktion. Det är förresten en reaktion alla ledarskribenter känner igen. Man vill väcka tankar. Skillnaden är att ledarskribenter vänder sig till den som vill ha en text.

Den mest förödande konsekvensen en sådan debatt kan ta är om alla börjar agera så. Små grupper med politisk makt över offentliga rum som bråkar med andra sidan och försöker provocera. Näsflöjter ställs mot nyckelharpor. Abstrakt menskonst mot stilleben av sillamackor.

Kvar finns en förundrad befolkning som betalar för allt ståhej. De som ska bli provocerade till att ta den ena eller andra sidan. De som ska skakas om, chockas, förfäras men framför allt vara ett medel för den som roas av att skaka om.

Kan vi inte bara släppa själviskheten och låta det offentliga rummet bli något för alla?

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.