I en SVT-intervju berättar en man om hur han under två år gått arbetslös i hopp om att få det jobb han vill ha. Men det går inte och arbetsgivarna börjar undra över att han har ett hål i sitt CV.
Han är ett gott exempel på en av utmaningarna som regeringen kommer att få när konjunkturen vänder. Arbetslösheten måste mötas så att folk tar jobb, även temporärt, så att de inte ligger staten till onödig last. Men kommer Tidö-partierna att orka göra ett paradigmskifte?
SVT hade i veckan en intervju med en långtidsarbetslös man. Mannen, Nadim Herbert, hade under två år jagat sitt drömjobb men förblivit arbetslös. Kameran följer honom när han pratar om sina studier, hur han inte får jobb men också om hur han med åtta års universitetsstudier inte vill ta ett enklare jobb på resturang eller liknande. Hans ersättningar är såpass höga att han kan leva tillräckligt gott för att hålla fast vid sin dröm.
Det är en intervju som på ett lika förvånansvärt tydligt som talande sätt visar på en av regeringens stora utmaningar, om de menar allvar med både arbetslinjen och med att försöka komma till rätta med svensk arbetsmarknad.
Trots en dubbelexamen, åtta års studier sägs det i inslaget, av högre studier lyckas Herbert inte få ett jobb. Trots, eller kanske på grund av, hans dubbelexamen i genusvetenskap och digital humaniora, får Herbert inget jobb. Efter två års arbetslöshet tycker dessutom arbetsgivarna att han har ett stort glapp i sitt CV.
Det kan inte uteslutas att framförallt genusvetenskapen ligger honom i fatet. För många finns en så kallad förförståelse av att det ofta uppstår konflikter kring just genusvetare och att det är lugnast att inte anställa sådana.
Det måste inte vara så att det är just en genusvetare som ringer in facket för ett stormöte om skylten ”Din mamma jobbar inte här så du får diska själv”. Och sen behöver en halvdags stormöte för att prata om reproduktionen av normer för att det står mamma och inte förälder. Eller vårdnadshavare för att inte exkludera adopterade. Det måste inte uppstå sådana konflikter. Men många har den förförståelsen.
Herbert kan inte få ett jobb inom sin utbildning. Det är något märkligt att ha spenderat åtta år på universitetet utan att ta sig en stund och undersöka arbetsmarknaden. Det är inte unikt för genusvetare, ska sägas till deras försvar. Få lärarstudenter tycks medvetna om arbetsmiljön i skolorna. Från mina egna studier, företagsekonomi, vet jag också hur nästan alla trodde sig vara ämnade att bli VD för ett börsbolag eller starta ett större bolag. Studenter tycks marinerade i tron på en ljusnande framtid.
Men det finns ett ansvar där. Ekonomen som inte blir börs-VD får i stället ett jobb på en bank eller i kommunen. Där finns en krossad dröm, men ett självförsörjande. Genusvetaren Herbert vill inte släppa drömmen att arbeta med sin utbildning och ens temporärt till exempel jobba på en resturang. I stället får skattebetalarna ta hans räkningar.
Missförstå mig inte. Folk ska få läsa konstiga saker på universitetet. De ska självklart kunna välja kurser där det den ende som får jobba med det den utbildar sig för är den som lyckas att få doktorera. Felet är inte universitetets. Det är inte där det brister.
Problemet är de som jagar en rosa dröm – oavsett om det är media, influencer, genus, historia eller något annat – inte har ett ansvar för sig efter universitetet. De får inte det egna ansvaret att försörja sig, utan det finns ett alternativ som i genusvetarens fall att dröja två år och hoppas på att få det där drömjobbet. Medan någon annan går till jobbet och drar ihop pengar till hans bidrag.
Han säger själv i klippet från SVT att det ekonomiska kan förändra hans inställning. Om bidragen sänks. Just vad som är kärnan i arbetslinjen.
Här finns Tidöpartiernas stora utmaning. Färre och färre försörjer fler och fler. Vi blir äldre och kräver samtidigt mer i form av bättre sjukvård, bättre service och under längre tid. Det går inte ihop.
M, KD och L har gjort det här förr. De har drivit igenom en arbetslinje och vet hur mycket kritik det innebär. Inte minst inifrån myndigheter. För SD är det nytt och de är helt oprövade i att få kritik för politik de genomför. För politik som blir genomförd får alltid någon i kläm och det kommer hamna i tidningarna. Det är tufft. Särskilt om det håller på länge.
Det är lätt att vara för att fler ska i arbete. Det är lätt att vara för att arbete ska vara mer lönsamt än bidrag. Och det är jättelätt att vara för att genusvetare får jobba på resturang eller i ett lager i väntan på drömjobbet. Men det är tuffare när det är andra grupper som syns i media.
I en lågkonjuktur måste bidragen dessutom ner. Fler lever på bidrag och färre är i arbete. Då prövas Sverigedemokraternas ställning. Kommer de släppa igenom sänkningar av A-kassa och förändringar av sjukförsäkringen?
Här finns kanske den viktigaste biten i om det ska bli ett paradigmskifte eller om det är ett hack i en socialdemokratisk kurva. Kommer det att bli mer av socialdemokratiska bidrag eller är tanken att alla som kan ska jobba? Finns staten där för att överföra pengar mellan människor eller för att rädda de som hamnar i en tuff period och behöver hjälp?
För i grund och botten kommer all välfärd från människor som går till jobbet, och ju fler som kan gå till jobbet desto bättre blir välfärden. Statens uppgift är att se till att det kan växa fram arbetsplatser, inte att betala de som inte jobbar. Den bästa tryggheten är alltid en fungerande ekonomi.
