Om man väljer att lita på Oxfam står världen ”inför en omedelbar och oåterkallelig klimatkatastrof”. Åtminstone på två års sikt. Omedelbar är ett av många ord som har fler nyanser än man först kan tro.

Klimatkatastrofen är, enligt Oxfam, inte bara oåterkallelig utan också orättvis. Den orsakas av de rika – och det är de fattiga som dör. Koldioxidbudgeten, alltså den mängd koldioxid som kan släppas ut för att hålla sig inom 1,5-gradersmålet, konsumeras av de rikaste.

”Koldioxidbudgeten har framför allt använts för att öka lyxkonsumtionen hos de rikaste i världen och i Sverige”, säger Astrid Nilsson Lewis på Oxfam.

En vanlig uppfattning är annars att den rika världen minskar utsläppen och att tillväxtländer ökar sina – framför allt Kina.

Oxfam har kommit fram till att den rikaste 0,1 procenten släpper ut lika mycket som en vanlig svensk gör under 30 år. En orättvisa, enligt Oxfam.

Och läget är mörkt, om man ska tro organisationen. Klimataktivisterna ses inte som hjältar utan svartmålas och motarbetas juridiskt. Det finns nu till och med risk att aktivister hamnar i fängelse. Hemska tanke!

Oxfam menar att ”vi står inför en total klimatkollaps”. Omedelbara åtgärder krävs – och det är självklart politiken som ska leverera dem. En framgångsrik klimatpolitik kräver, enligt Oxfam, en omfattande omfördelning. Tydligen står och faller klimatet med en förmögenhetsskatt.

Någonstans har vi kanske hört allt detta förut? Det låter bekant.

Oxfam – och många andra gröna aktivister – låter som klassiska socialister. Och som av en händelse lyckas Göran Greider mycket väl formulera synen.

På X skrev han:

”En grön omställning av samhället kräver ett stort mått av planekonomi. T ex en generell lagstiftad arbetstidsförkortning och höjda kapitalskatter. Det var en historisk olycka för mänskligheten att nyliberalismen tog kommandot i världen just i ett skede där klimatkrisen blev akut.”

Planekonomi, arbetstidsförkortning och höjda kapitalskatter. En socialistisk Fenix som reser sig grön och skimrande ur den falnande eld som socialismen var. Nu är det inte längre rättvisan som ska räddas utan klimatet.

Castros gamla slagord ”Socialismo o muerte” går igen. Säger man nej till den gröna socialismen kommer vi alla att dö klimatdöden.

När socialismen inte längre tilltalade folk – eftersom alla såg att den gav fattigdom och förtryck – behöll samma människor sina älskade lösningar, men gav dem en ny ideologi. Förr skulle vi ha kapitalskatter, omfördelning och planekonomi för att det var rättvist; nu ska vi ha samma politik för att det räddar planeten.

Där socialismen var oförmögen att ge folken guld, ska samma politik i stället ge oss gröna skogar. Möjligen blir fåglarna lyckliga. Men människorna?

Kanske får vi både socialismens lycka genom rättvisa – och får leva. Det är ju samma väg man går i båda fallen. Men det verkar faktiskt mer som att aktivisterna älskar en vision för mänskligheten, snarare än de enskilda människorna.

Greider tog också upp den historiska oturen i att nyliberalismen tog kommandot när klimatkrisen blev akut.

Men han vänder på orsak och verkan. Socialismens kollaps när Östblocket rasade ihop krävde nya kläder. Hundratals miljoner människor som blev fria och törstade efter välstånd och konsumtion skulle inte komma undan.

Vänsterpartierna bytte ideologi men inte lösningar. Kvar fanns hatet mot välståndet – mot att människor har kontroll över sina liv, mot frihet och mot kapitalism och marknadsekonomi. Allt det där skulle krossas. Det som hamnade i kris när Sovjet kollapsade var inte klimatet utan socialismen.

Allt är nytt och fräscht på ytan, men i grunden är det samma sak. Men ilskan och vreden kan skruvas upp. Där människor som förr gillade välstånd och frihet blockerade det socialistiska tusenårsriket, hotar nu samma uppfattningar jordens överlevnad.

Stoppar vi inte de rika kommer jorden att brinna. Varenda skog kommer att brinna, ekorrarna, rådjuren och alla andra djur kommer att brinna – och säkert kommer sparvarna att stekas levande i luften. Hur räddar vi oss från den fasan?

Oxfam ger faktiskt ett svar. Och svaret kanske inte förvånar.

Det är förmögenhetsskatt, arvsskatt och en massa andra skatter. Yachter och privatjetplan ska beskattas mycket hårt – eller förbjudas. Bland de kanske mest gröna förslagen finns förmögenhetsregister, offentliggörande av partifinansiering, lobbyistregister, förbud för fossilindustrin att donera eller bedriva lobbyism, förbud mot grönmålningsannonser och mot pensionsfonders investeringar i fossila bolag. En mycket tydlig klimatpolitik. Men det finns mer.

Statlig finansiering till civilsamhällets verksamheter, inklusive organisationer ledda av miljörörelsen och aktivister. Och så vidare. Sammanfattningsvis: förbud mot allt man ogillar, och stöd till allt man gillar.

Lyssnar vi på Oxfam utlovas inte bara en räddad planet, utan också ”ett gott liv inom de planetära gränserna”. Förmodligen anses kapitalismen vara en del av den utomplanetära rörelsen. Men håller vi oss inom de planetära gränserna kommer vi att leva i harmoni med naturen. Kanske kan alla ha en egen koltrast som väckarklocka.

Det här är alltså saker som tas på allvar i debatten och förs fram som seriösa förslag. Reaktionerna på socialismen i gröna kläder – och den avundsjuka som ogenerat tittar fram – tycks helt ha missats.

Socialismen är sig lik. Det är alltid samma ovilja mot andra människors välfärd, rikedom och frihet.

Läs även: Den som väljer brott väljer bort Sverige

Följ mig gärna på X/Twitter